Sida:Gustaf II Adolf.djvu/272

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
264
MAGDEBURGS FÖRSTÖRING.

Stadsboarna tillbragte föregående aftonen med hjertan fyllda af de gladaste känslor. Snart hoppades de, ännu en dag eller två, och sedan kommer befriaren från norden. Vakten förrättades på vanligt sätt, och Falkenberg tillbragte största delen af natten på vallarna. Men icke ett enda skott, icke ett ljud hördes från fiendtliga lägret. Slutligen började dagen gry, men äfven nu kunde ingen fiende, ingen rörelse förnimmas. Falkenberg red till rådhuset för att bevista en derstädes utsatt öfverläggning, och berättade på vägen den glada nyheten om fiendens fullkomliga uteblifvande. En prest, som just i detsamma gick till ottesången, tog derföre till predikotext de orden i Davids 124 psalm: Snaran är söndergången, och vi äro fria. Största delen af de vaktgörande borgrarna begåfvo sig hem till efterlängtad hvila i egen bädd. De som ännu, trötta och gäspande, lågo på vallarna qvar, insomnade snart i morgonsolens värmande strålar.

Då sjuslaget hördes från stadstornet, samlades de kejserliga skarorna till anfall. Kamrater! så tilltalade Pappenheim sina krigare, huru länge skall denna upproriska stad gäcka edra bemödanden! Det tyckes i sanning vara vårt öde, att antingen ligga här hela vår lifstid, eller gå bort med nesa och tomma händer, ock det efter så mycket arbete; eller kanhända att kättarna i delta ögonblick afsluta förlikning med Tilly och genom en sådan beröfva eder det väl förtjenta byte, som en lyckad stormning skulle hafva gifvit uti eder hand. Låtom oss derföre med ett raskt beslut förekomma sådant, och sjelfva med svärdet i hand tillkämpa oss svärdets belöning. Se endast dessa vallar, dessa ler- och stenhögar skilja eder från edra dyrt förvärfvade egodelar, stadens skatter och rikedom. Öfverstigen djerft dessa hinder, och tron mig, de äro de enda; ty sedan möter eder blott en svag och oordentlig pöbel, vanmägtig till hvarje allvarsamt försvar. Nu hördes de trettio kanonskotten från Tillys läger. Pappenheim i spetsen för de sina skyndar ned i grafven, sedan stegen uppför och på vallen, nedhugger vakten och fäster kejserliga fanan på muren, ropande högt seger! seger! hvilket rop