upprepades af de efter och på sidan följande wallonerna. Endast femton, till största delen sofvande soldater funnos på detta ställe. De blefvo snart nedhuggna, hvarefter de kejserliga helt och hållet bemägtigade sig vallen. På samma gång skedde anfall mot hufvudporten straxt bredvid. Hela dervarande vakten sof, utom en enda soldat, hvilken visserligen var helt och hållet sysselsatt med att eftersöka och dräpa fiender, men blott sådana, som voro i hans egna kläder. Porten blef intagen och vakten dödad, hvarefter den förenade fiendtliga styrkan nedsteg på gatorna.
Falkenberg hade just kommit till rådhuset, då han hörde dånet af Tillys kanoner. Han stannar lyssnande och tycker sig straxt derefter höra muskötskott åt Neustadtsidan. Han ilar dit, medförande alla, som möttes på vägen. En häftig strid uppstår. Falkenberg erhåller förstärkning hvarje ögonblick, och tränger med förtviflans styrka framåt. De kejserliga falla hoptals, dels för Falkenbergs soldater, dels för borgerskapet, som började skjuta ur husen; de drifvas tillbaka från gatan till vallen, och skummande af raseri, såg sig Pappenheim nära nog att förlora alla frukterna af sin första lyckliga framgång. I detta ögonblick störtade Falkenberg till jorden, träffad af en dödande kula. Hans soldater fäkta ännu, men utan ledning, snart utan hopp, borgrarna likaså. Pappenheim märker det svagare motståndet och uppmuntrar till förnyadt anfall. Det lyckas med understöd af nya troppar, och wallonerna framtränga åter på den blodiga gatan. Emedlertid började alla tornväktarna att stormringa. Detta olycksbådande ljud, jemnte ropen och skotten, underrättade innevånarne om faran. I hast klädda och väpnade skynda de ut, hvar och en till sin plats. En kapten Schmidt sätter sig i spetsen för dem, som skyndade mot Pappenheim, och vågar jemnte de återstående soldaterna ett nytt anfall. Förtviflan gaf framgång, och för andra gången måste wallonerna vika tillbaka. Men snart föll äfven den tappre Schmidt, och nu var det förbi med all ordning, nästan med allt motstånd. De få soldaterna försvarade sina platser i döden, men borgrarna skyndade hvar till sitt,
