Sida:Gustaf II Adolf.djvu/275

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
267
MAGDEBURGS FÖRSTÖRING.

ögonblick kastade hon sig öfver bröstvärnet i floden. En annan hoppade i en brunn. Tjugu qvinnor, innestängda i ett hus vid Elbestranden, seende dessa ohyggligheter, slöto hvarandra i famnen och störtade sig i vågorna. I Katrina kyrka lågo femtiotre hufvudlösa qvinnokroppar. Kroaterna hade först bakbundit, sedan skändat, och slutligen halshuggit de olyckliga offren.

De troppar, som hört till den förra wallensteinska hären, utmärkte sig framför de öfriga genom djurisk vildhet. De bäjerska voro i alla hänseenden bättre, och deras befälhafvare sågo med afsky det afskyvärda uppträdet. Några bland dem hastade ut till den i lägret varande Tilly, skildrade de begångna rysligheterna och bådo, att han ville göra slut derpå och återkalla tropparna. Låt dem hållas ännu en timme! svarade denne. Soldaten behöfver någon belöning för sina utståndna mödor. — Den allt mer och mer kringgripande mordbranden fördref slutligen mördarna, och gjorde på samma gång slut på staden och på dess olyckor. Elden tändes enligt någras påstående af våda, enligt andras trovärdigare mening med flit af de först inkomna wallonerna för att hindra borgerskapet från försvar. Den utbrast vid pass klockan 10 f. m. En häftig storm kringförde och ökade de rasande lågorna. Redan klockan tre eftermiddagen måste de kejserliga tåga ut igen, för att undvika hettan och den hotande döden. Klockan 10 eftermiddagen var hela staden nedbränd med undantag af domkyrkan och vid pass 150 utefter Elbestranden belägna fiskarekojor, hvilka händelsevis blifvit skonade.

Dagen derpå erhöllo soldaterna tillstånd att åter tåga in i staden och genomsöka de rykande stenhögarna samt derunder fördolda källarehvalfven. De hoppades nemligen att uti dessa finna åtskilligt af magdeburgarnas gömda skaiter. Staden företedde en ryslig anblick: öfverallt på gator, blond grushögar halfbrända kroppar, liggande i det svarta hoptorkade blodet; emellanåt späda, öfvergifna barn, än sittande vid de döda föräldrarnas kroppar, än springande öfver gatorna, ropande efter fader och moder med en röst, som kunde genomtränga de hårdaste hjertan.