Sida:Gustaf II Adolf.djvu/276

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
268
MAGDEBURGS FÖRSTÖRING.

Soldaterna brydde sig icke derom; de afröjde och uppbröto källarehvalfven samt nedstörtade deri, drifna af ursinnig vinningslystnad. Nästan öfverallt träffade de flere eller färre lik, efter qvinnor och barn, som i första förskräckelsen derstädes sökt tillflykt, men sedan blifvit af eldsvådan öfverraskade och qväfa. Men mångenstädes funnos också betydliga förråder af spannemål och proviant, likasom af guld och silfver. Då Tilly såg det rika bytet utföras till lägret, yttrade han sin förvåning, att magdeburgarna hade gömt sina egodelar åt den plundrande fienden, i stället för att använda dem till värfvande af en betydligare besättning.

Den 12 Maj tillbragtes på samma sätt. Den 13 red Tilly för första gången in i staden; tyst och allvarsam. Den rysliga anblicken väckte i hans själ sorgliga känslor, tankar på förgängligheten af allt stort och mägtigt. Han upprepade Virgilii verser vid Trojas fall:

Venit summa dies et ineluctabile fatum
— — — — — — Fuit Ilium et ingens
Gloria Parthenopes — — — — — —

Han skref och underrättade kejsaren om sin framgång med de ord, att en sådan Victoria hade icke varit sedd allt sedan Trojas och Jerusalems fall. Också kunde Magdeburgs förstöring i många hänseenden jemnföras med nyssnämde fasansfulla uppträden. Staden ägde förut fyratiotusende menniskor. Efter branden funnos vid lif endast 1000 i domkyrkan undangömda personer, några andra kringirrande flyktingar och 40 bland de förmögnaste borgrarna, af befälet räddade i hopp om rik lösen; alla de andra hade svärdet eller elden skördat. Man hade mycket att göra för att någorlunda rensa gatorna till det högtidliga intåget, och öfver sextusen lik kastades i Elben, förutom det stora antal som uppbrunnit eller som hoptals nedgräfdes i stora gropar utanför staden. Den 15 Maj höll Tilly sitt högtidliga intåg, omgifven af höfdingar och i spetsen för sin krigshär. Uti domkyrkan förrättades gudstjenst efter katolska bruket, och under salvor af kanoner och handgevär sjöngs Te Deum öfver den vunna