Sida:Gustaf II Adolf.djvu/279

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
271
GUSTAF ADOLF OCH KURFURSTEN AF BRANDENBURG.

Kurfursten tycktes också i början hysa samma tankar och vilja ytterligare lemna Spandau qvar i svenskarnas hand. Men just vid denna tiden kom till Berlin general Arnheim, skickad från kurfursten af Saxen. Denne hade återigen blifvit lockad med hoppet om neutralitet, likasom han lockade sig sjelf med hoppet att kunna hålla vigtskålen jemnt mellan kejsaren och konungen. Arnheim visste snart vinna Georg Wilhelm för dessa åsigter, heldst Tilly aflägsnade sin krigshär och på samma gång hvarje farhåga för densamma. Georg Wilhelm skref med ändrade tänkesätt till Gustaf Adolf, beklagade sig öfver svenskarnas långvariga vistande inom Brandenburg, samt begärde slutligen i följd af konungens skriftliga löfte att återbekomma Spandau. Härom uppstod en liflig underhandling, förd på konungens sida af gamla grefve Thurn, på kurfurstens af Arnheim. Gustaf Adolf kunde omöjligen fortsätta sitt tåg, utan att hafva ryggen fri, hvarföre han fordrade Spandau och Küstrin samt ett tillförlitligt skydds- och anfalls-förbund. Kurfursten deremot vägrade helt och hållet att lemna de nämnde fästningarne och sökte genom allmänna försäkringar att undvika det närmare förbundet. Dessa underhandlingar hade redan varat flere veckor, och Gustaf Adolf kunde ej vänta längre. Den 8 Juni tågade han med hela krigshären mot Berlin och erböd sig att samma dag återlemna Spandau; men förklarade deremot, att han också från denna stund måste betrakta kurfursten och dess folk som Sverges fiender. Han ämnade derföre införa sin krigshär uti Berlin, samt begärde, att kurfursten till undvikande af blodsutgjutelse godvilligt måtte öppna portarna. Detta bud anlände klockan 10 om aftonen till staden, och klockan 9 följande morgonen framryckte mot dess murar hela svenska hären, åtföljd af nittio kanoner. Hofvet och innevånarne råkade uti lika bestörtning; bud på bud utskickades för att öfvertala konungen till uppskof, och Arnheim red oupphörligt fram och tillbaka. Uti tre dagar varade delta mäklande; men ingendera ville gifva efter. Slutligen blef Gustaf Adolf uppbragt. Kurfursten, sade han, har mottagit de