kejserlige uti sitt land; han har lemnat dem fri genomgång, alla förnödenheter och fästningar, och detta oaktadt all deras oordentlighet, allt deras plundrande. Jag tillåter icke att svenskarna behandlas sämre än österrikarna, heldst den säkerhet och de lefnadsmedel, jag fordrar, endast skola användas till landets försvar. Jag har inom mig bestämdt afgjort att icke ändra denna plan. Min svåger, kurfursten, må derföre besluta sig att antingen densamma antaga, eller också se sin hufvudstad plundrad. Det behöfs ej mer, än att jag med ett kanonskott ger tecken dertill.
Dessa hotande ord ökade farhågorna, och man beslöt att nu, som förra gången, försöka fruntimmernas bemedling. Anfördt af kurfurstinnan och hennes mor, begaf sig hela hofvet ut till lägret, och sammanträdde med Gustaf Adolf uti ett af lustslotten. Äfven fruntimmerna kunde denna gången icke förmå honom till eftergift. Tilly hade tågat långt bort åt Hessen, så att af honom var för närvarande ingenting hvarken att hoppas eller frukta; och kurfursten måste slutligen beqväma sig att antaga Gustaf Adolfs vilkor; nemligen att åt svenskarna lemna Spandau, fritt inträde i Küstrin, och dessutom 30,000 riksdaler månadtligen till härens underhåll. Sedan allt var afgjordt, spisade konungen uti trädgården och under bar himmel qvällsvarden tillsammans med kurfurstliga hofvet, och dröjde der under vexlande skämt och öfverläggningar till klockan 2 om natten, då han steg i en båt och lät ro sig öfver till Spandau, dit han från Berlin återkallade den öfriga krigshären.
Emedlertid hade pesten inkommit i både lägret och landet, anställande öfverallt svåra förhärjningar; några svenska regementer förlorade till och med 30 man i veckan. Gustaf Adolf beslöt derföre att förlägga tropparna i goda och rymliga qvarter, hvilket han, i anseende till Tillys aftågande åt hessiska sidan, kunde göra med all säkerhet. Medan svenska tropparna på detta sätt hämtade någon hvila, reste Gustaf Adolf ned åt Pommern och Mecklenburg, för att ur dessa landsorter fördrifva de sista
