dervarande fienderna. Uti Stettin mötte honom sändebud från ryska czaren Alexei Mikaelowitz. Denne furste hade för Gustaf Adolfs person fattat en verklig och oskrymtad tillgifvenhet, hvilken ökades genom deras gemensamt fiendtliga ställning mot polackarna. Han lät nu formligen erbjuda hjelptroppar mot Polens och Österrikes förenade magt. Gustaf Adolf tackade, men afböjde förslaget, samt fortsatte resan uppåt Pommern. Ännu försvarades nemligen Greifswald af den tappre italienaren Perusi, och det emot både Banér och Toll efter hvarandra. Gustaf Adolfs resa var till en stor del företagen, för att påskynda eröfringen af denna vigtiga ort. Han följdes af vanlig lycka. Inemot Greifswald möttes han af underrättelsen, att Perusi vid ett utfall blifvit skjuten, hvarefter den försagda besättningen uppgifvit staden. Gustaf Adolf skyndade dit, uttryckte öppet sin beundran för Perusis ådagalaggda mod och skicklighet, samt försäkrade, att han ännu aldrig sett någon kejserlig fästning så väl förskansad, och så väl försvarad, som Greifswald. Sedan for han genom Stralsund till Mecklenburg, hvilken landsort, med undantag af Rostock och Wismar, var helt och hållet rensad från fiender. De wallensteinska ämbetsmännerne blefvo öfverallt utjagade, och Gustaf Adolf följde de fördrifna furstarna till Güstrow, hvarest de med allsköns högtidlighet blefvo åter insatta i sin förra värdighet.
Det var vid denna tiden jemnt ett år sedan Gustaf Adolfs första ankomst till Tyskland, och med glädje skådade han och hans anhängare tillbaka på de under tiden gjorda framstegen. År 1630 d. 25 Juli hade han endast den lilla ön och skansen Ysedom; nu år 1631 innehade han alla hamnarna från Rügenwalde ända till Ribnitz, derjemnte Pommern, Brandenburg och Mecklenburg med de flesta hithörande fästningar och pass. Den första förskräckelsen öfver Magdeburgs fall hade redan börjat sakta sig; och då Tilly likasom af fruktan drog sig baklänges från svenskarna, vexte modet hos dessa sednare återigen. Med sådana känslor firades midsommars- och på
