Sida:Gustaf II Adolf.djvu/282

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
274
TÅGET TILL WERBEN.

samma gång årsdagen af Gustaf Adolfs första landstigning; och det så väl uti norra Tyskland som uti Sverge. Gustaf Adolf hade till Stockholm hemskickat fyratiosex österrikiska fanor. Midsommarsdagen 1631 uthängdes dessa från tornen, och uti kyrkorna höllos i närvaro af den sammanströmmande glädjedruckna menigheten tacksägelser för de vunna segrarna, och hjertliga böner för konungens och sanningens rättvisa sak.




FEMTIONDEÅTTONDE KAPITLET.
TÅGET TILL WERBEN.

Efter Magdeburgs förstöring trodde man, att Tilly skulle kasta sig öfver Gustaf Adolf, helst denne sednare var underlägsen och dessutom led betydligt af pesten. Men uti hela Tillys uppförande, i afseende på Gustaf Adolf, visar sig en tveksamhet, för att icke säga räddhåga, hvilken i mångas ögon var ett förebud till den stundande olyckan. Äfven denna gång undvek han en afgörande strid, lemnande Pappenheim med ett mindre antal troppar till Magdeburgs beskydd och tågade sjelf åt Hessen för att tukta den motspänstiga landtgrefven. Hans soldater, af Magdeburgs blodbad än mera förvildade, framforo under Türingens genomtågande med svärd och brand. Vid gränsen af Hessen skickade han till landtgrefven en skriftlig befallning att afsäga sig Leipziger-förbundet och mottaga kejserliga besättningar. Landtgrefven nekade; Tilly beredde sig till ett härjande infall och hade redan sändt åtskilliga ströftroppar öfver gränsen; då från Pappenheim det ena budet anlände efter det andra med underrättelse, att svenskarna gått öfver Elben och med anhållan om hjelp. Tilly beslöt att vända om. I sin glädje öfver den undsluppna