Sida:Gustaf II Adolf.djvu/304

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
596
FÖRBEREDELSER TILL SLAGET.

upproriska böhmare, österrikare, ungrare, pfalzare. Markgrefven af Baden, grefven af Mansfeld, hertigen af Braunschweig hafva blifvit fördrifna; likaså tvenne konungar, böhmaren och dansken, och på samma sätt skall det gå med den tredje, svensken; och sedan, mina barn, skall våra fäders heliga lära blomstra upp öfver våra fäders hela land, och i sjelfva af vår belönande kejsare sättas till herrar uti de hedniska kättarnes städer. — Sen dessa granna, prålande saxare, ungt, nyvärfvadt folk, föga dugligt till denna blodiga lek! Vid edert första anfall skola de flyga undan som agnar. Sen på andra sidan de nakna, uthungrade, uttröttade svenskar, med hästar, sämre än edra sämsta trossdragare! Riden rakt på dem, och ryttare och häst skola vanmägtiga störta ned under hofvarna af edra frustande springare. — Om jag i ringaste mån misströstat om eder tapperhet, så hade jag inom mitt väl förskansade läger kunnat invänta våra kamrater under Altringer och Tieffenbach. Men det hade varit orättvist att misströsta om edert mod; det hade varit orättvist att låta kejsarens segerrika soldater försvara sig likasom svenskarna med skansspadar i stället för svärd; det hade slutligen varit orättvist att låta andra troppar dela det byte, som eder med rätta odeladt tillfalla bör. Derföre framåt, mina barn! Ännu aldrig hafva kättarne kunnat mot de trogna katolikerna tillkämpa sig segern i en öppen fältslagtning. Det skall icke heller lyckas dem denna gången. Jesus Maria vare vår hjelp, vårt fältrop, vårt vissa förebud till seger. Härpå red Tilly ännu en gång uppmuntrande igenom lederna, hvarefter hvar och en på sin plats afvaktade den anryckande fienden.

Tidigt om morgonen samma dag uppbröto svenska och saxiska härarna och framtågade mot Breitenfeld, der de redan på långt håll sågo fienden uppställd på höjderna. På ett afstånd af ungefär två kanonskott derifrån flöt Loberbäcken, liten men för sina träskiga stränder svår att komma öfver. Saxarna riktade sitt tåg mot en liten bro vid Schelkau, svenskarna vid Podelwitz. När kejserliga höfdingarna sågo dessa rörelser, yrkade några af de ifrigare,