Sida:Gustaf II Adolf.djvu/312

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
304
SLAGET VID BREITENFELD.

betäckning. Konungen i spetsen för sitt rytteri, med finnarna främst, skyndade dit, eröfrade efter en kort strid kanonerna och vände dem mot Tillys nedanför på slätten stående skaror. Nu kom Pappenheim med några samlade troppar tillbaka och sökte återtaga artilleriet; men fann snart omöjligheten, hvarpå han ilade ned uti mordhvimlet på venstra flygeln. Äfven Gustaf Adolf lemnade de kejserliga kanonerna åt Horn, och skyndade ned till den sista afgörande kampen. Ännu hade wallonerna underhållit striden med en orubblig tapperhet, men svenskarnas lika tappra motstånd gaf dem tillkänna, att de här funnit andra fiender, än dem de förut besegrat. En mängd ditskickade läder- och fältkanoner spridde fruktan och förstöring uti de täta lederna. När nu dessutom Tillys egna kanoner började spela emot de kejserliga, när konungen sjelf med den segrande högra flygeln föll dem i sidan, då förlorade de med hoppet om seger äfven modet, samt upplöste sig till den vildaste flykt. Förgäfves sökte höfdingarne hejda dem. Pappenheim rasade; fjorton svenskar hade han med egen hand nedhuggit; sjelf helt och hållet betäckt af sår. Den segervane Tilly var utom sig af harm, af förtviflan, då han såg segern ryckas sig ur händerna. Den gamle gråskymmeln blef skjuten; han sprang upp på en ny häst, och ville åter föra sina troppar i elden. Men de lydde honom icke mer; han bad, han bönföll, han hotade, han gret af harm — förgäfves. — Upplöst var all ordning, all lydnad. Soldaterna flydde utåt fältet och Tilly måste följa dem. Han var nära att blifva fången. En ryttmästare vid rhengrefvens regemente, för sin reslighet vanligen kallad långa Fritz, såg och igenkände den flyende. Hastigt skyndade han efter, fattade gubben i kläderna, och befallte honom gifva sig. Tilly sporrade hästen och sökte rycka sig lös; men långa Fritz följde efter och gaf honom med pistolkolfven slag på slag öfver hufvud, skuldra och arm, viljande på detta sätt tvinga honom att gifva sig fången. Den gamle var nära att förlora sansningen, då hertig Rudolf af Lauenburg af en händelse fick se uppträdet. Hastigt red han dit, jagade en kula tvärt igenom