hufvudet på långa Fritz, och befriade Tilly. De befunno sig nu längs ned på östra ändan, skilda från de flyende tropparna. Men här mötte dem Cronbergarna, hvilka upptogo Tilly i sina leder och, emedan hela den öfriga hären redan tagit flykten, också anträdde, ehuru ogerna, sitt återtåg. I god ordning och likasom vid en mönstring redo de utefter hela svenska flygeln, helsade skottarna med en salfva, fortsatte derpå ridten framåt vägen till Leipzig. Svenskarna läto dem obehindradt rida fram; ingen ville eller vågade angripa de oöfvervinnerlige.
Men skyddade af dammet och den tjocka krutröken, hade några af Tillys äldsta och bästa fotregementer kommit i temligen godt behåll utur striden. Bakom slagordningen vid kanten af skogen träffade de några andra troppar, tillhörande reserven. De voro nu tillsammans regementerna Balderon, Diedrichstein, Chiesa och Blanchart. Striden var redan ohjelpligen förlorad; men dessa gamla, segervana kämpar ville icke förlora sin förut dyrt förvärfvade ära. De förenade sig och fattade stånd mot de förföljande svenskarna. Gustaf Adolf med högra flygeln, främst Totts ryttare och smålänningarna, kastade sig öfver dem. Striden fördes med den yttersta förbittring. Pardon hvarken begärdes eller gafs. Wallonerna försvarade sig i döden. Man såg dem med afskjutna ben ännu söka resa sig på stumparna och aflossa sina skott. Andra, liggande halfdöda på marken, lyfte vanmäktigt sina svärd för att genomborra de öfverridande svenskarnas hästar. Nattens inbrytande mörker räddade den tappra qvarlefvan, som sjelf hade räddat de gamla wallonernas ära. De drogo sig tillbaka på vägen till Leipzig, och striden var slut. Den hade varat fulla fem timmar.
Gustaf Adolf, som fruktade att genom någon öfverilning förlora den vunna segern, förbjöd allt ytterligare förföljande af fienden. Kl. 7 om aftonen lät han oaktadt det inbrytande mörkret hela hären åter uppställas i slagordning. Han red än en gång genom lederna, tackade alla, så enskilda, som troppar, mest dock Horn och hans
