Sida:Gustaf II Adolf.djvu/315

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
307


SEXTIONDEFEMTE KAPITLET.
SEGRENS FÖLJDER.

Först efterverlden har kunnat fullkomligt inse alla de vigtiga följderna af denna seger. Samtiden anade dem, och otrolig var den förtjusning, som den glada tidningen medförde. England, Holland, till och med det afundsjuka Danmark fröjdade sig högt. Frankrike mera i hemlighet. Den välmenande tzar Alexei uti Moskau anställde offentliga och lysande lustbarheter. Svenskarna, berusade af ära och stolthet, kände sig för första gången hafva säte och stämma bland de europeiska folken, ja att Gustaf Adolfs svärd nära nog var ordförandekluhban i den stora samlingen. Men mest utaf alla gladde sig tyska protestanterna, länge, svårt och orättvist förtryckta. Nu ändteligen, sedan så många andra förhoppningar blifvit gäckade, tycktes den rätta befriaren hafva kommit. Den allmänna förtjusningen gaf sig luft på tusende sätt. Gustaf Adolfs bild präglades öfver allt på skådemynt, penningar, kopparstick, ja på sjelfva tapeterna; den fanns i hvarje hus, i hvarje hjerta, älskad, vördad, tillbedd såsom på en gång mildhetens, sanningens och kraftens hjelte. Verser och skrifter till hans lof utgåfvos till flere hundradetal. Med olika namn yttrade man sin hänryckning, kallande honom: den Nya Gideon, Hjelten från Norden, Det Nordiska Lejonet, Nordstjernan, o. s. v. Ibland annat utkom en namnlös skrift med tänkespråk för hvarje ryktbarare person och folk. Svenska rådet hade: Följom försynens bud! Gustaf Adolf: För folket och frihelen! Tyska protestanterna: Är du den, som komma skall, eller skole vi förvänta någon annan? Gustaf Adolf svarar: Gån och sägen, hvad i hafven sett och hört. Kejsaren bäfvar; munkar fly; höfdingar följa; härar förjagas; de förtryckta befrias, och dem fattigom varder predikadt evangelium. Landsflyktiga protestanter till sina