Sida:Gustaf II Adolf.djvu/316

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
308
SEGRENS FÖLJDER.

hemmavarande trosbröder: När i sen detta ske, så upplyfter eder hufvud, ty räddningen är hardt när.

Dagen efter slagtningen kom kurfursten af Saxen tillbaka, högeligen glad öfver den oförmodade segern, men tillika föga mindre förlagen öfver sin och sina troppars visade feghet. Han fruktade Gustaf Adolfs förebråelser och började framstamma några ursäkter. Konungen afbröt honom, sägande: Låtom oss icke tala derom! Eders Durchlauchtighet har redan under öfverläggningarna i Düben mer än tillräckligt ådagalaggt sitt oförfärade mod och just genom sin derstädes visade beslutsamhet skaffat mina troppar tillfälle att vinna gårdagens seger. Kurfursten blef utom sig af förtjusning öfver detta skonande bemötande. Aldrig i verlden skulle han glömma, hvarken konungens räddande hjelp eller vänskapsfulla uppförande. — Räkna på mig, sade han slutligen, räkna fullt och fast på mig, mina och mina vänners röster till kejsarekronan derest eders majestät skulle densamma framdeles åstunda. Gustaf Adolf log och tackade för löftet.

Tyskarna voro emedlertid icke så artiga mot kurfursten, som Gustaf Adolf varit. Uti följande allmänt kringspridda latinska rim, tillkännagåfvo de sin mening om segern vid Leipzig:

Non infans Christianus,
Non rex cerevisianus,
Sed Suecus nos liberavit,
Qui hos tyrannos prostravit
[1].

Kurfursten stannade vid Leipzig, och fördref derifrån den österrikiska besättningen, hvaremot Gustaf Adolf intog Merseburg, Hall och Moritzburg. I den förstnämnde staden hade en stor svärm kejserliga flyktingar samlat sig, och gjort motstånd. Tvåtusen blefvo nedhuggna, tretusen tagna till fånga. Här som öfverallt gick största delen

  1. Icke barnet Kristian, icke ölkungen, utan svensken har befriat oss och nedlaggt våra förtryckare.