fästade kring sin sköna gemåls lockar ett blixtrande diadem af omätligt värde.
Under vistandet i dessa trakter inträffade en händelse, som kastat någon skugga på Gustaf Adolfs minne. Uti hans hof var nemligen som kammarherre upptagen Erik Brorsson Rålamb, en lärd och berest yngling, dock af öfvermodigt och stolt sinnelag. Då konungen en gång i sällskap med flere främmande furstar satt vid aftonmåltiden, var af en händelse ingen bland hofjunkrarne tillstädes. Konungen befallte derföre Rålamb träda till bordet och bestrida hofjunkaretjensten. Sådant var egentligen under värdigheten af en kammarherre. Rålamb kunde derföre alldeles icke förmå sig att efterkomma konungens befallning; å andra sidan kunde han ej hitta på några skenbara ursäkter, utan vände sig hastigt om och lemnade rummet. Konungen blef utomordentligt uppbragt öfver denna djerfva, i främmande furstars närvaro visade olydnad, och befallte, att Rålamb skulle fängslas. Denne blef derom i förväg underrättad och rymde. Konungens harm ökades än mera. Han misstänkte, kanske icke utan skäl, att Rålamb blifvit uppfostrad uti sjelfsvåldiga tänkesätt, och befallte derföre, att fadren, som var president i Åbo hofrätt, skulle afsättas, häktas och mista alla sina förläningar, till dess att hans son inställt sig för att undergå lagligt straff. Fåfängt fällde rådet förböner för fadren, såsom en gammal förtjent embetsmän, oskyldig i sonens brott, och för detsamma redan tungt straffad med en hjertängslan, som laggt honom på sjukbädden. Konungen var obeveklig; och gamle Rålamb måste verkligen undergå ofvannämnde straff, emedan han sin son till vördnad och hörsamhet mot öfverheten icke bättre upptuktat hade. Ändteligen nära tre fjerdedels år derefter, på drottningens förbön, lofvade Gustaf Adolf att mildra fadrens straff; men konungens snart påföljande död hindrade den slutliga förlikningen. Genom Oxenstiernas bemedling blefvo sedan båda Rålambarna upptagna till nåder igen. Sonen dog ett par år derefter såsom svenskt sändebud uti Paris.
