SJUTTIONDE KAPITLET.
ERÖFRINGEN AF KREUTZNACH.
Under denna Gustaf Adolfs vistelse uti Frankfurt hade många fredsunderhandlingar blifvit påbegynta, men alla utan önskad framgång. Frankrike, som redan vunnit sitt åsyftade mål, kejsarens förödmjukande, och som tillika fruktade en ny och farligare medtäflare i Gustaf Adolf, var måhända den enda, som uppriktigt önskade freden. Kejsaren hoppades att genom Wallensteins snille och krigets skiftande lycka återvinna sin förlorade öfvervigt, och Gustaf Adolf ville icke höra talas om fred, förr än katolikerna voro så försvagade, att de ej mer kunde skada. Förr, mente han, kunde ingen hoppas att för dem få vara i fred. Man rustade således till ett nytt fälttåg. Hvarje parti trodde, att det skulle blifva afgörande, och ansträngde i förhållande dertill sina krafter. Gustaf Adolf med bundsförvandter hade ungefär 100,000 till fot och 40,000 till häst. Kejsarens och katolikernas rustningar voro ändå större.
Krigsrörelserna hade under vintern endast aftagit, icke upphört, och redan i medlet af Februari började konungen laga sig till uppbrott. Han hade ännu icke afgjort, antingen han skulle angripa Tilly, eller vända sig mot Köln, men han ansåg i alla händelser nödvändigt, att förut försäkra sig om fästningen Kreutznach till en förmur för Mainz, i fall spaniorerna ämnade angripa denna stad. Bönderna i landet voro honom så tillgifna, att de för detta tåg sjelfvilligt lagade de af vinterregnet skadade vägarna och anskaffade alla nödiga underrättelser. Vid framkomsten lät Gustaf Adolf uppfordra fästet; men besättningen, bestående af 600 pröfvade soldater, afslog hvarje underhandling. Stället tycktes ointagligt genom lägets och försvarsverkens höjd. Dessa sednare reste sig hotande, det ena efter det andra, och fingo af svenskarna
