äro icke dessa olägenheter, då man jemnför dem med ärelystnadens verkningar! Detta omätliga begär beröfvar både konungen och hans folk allt lugn. Han bär sina vapen lika långt som sina förhoppningar, och liknar en uppsvälld ström, som ödelägger de fält, öfver hvilka han framfar, och uppfyller verlden med förvirring, elände och fasa. Detta Gustaf Adolf. Mången frågar huruvida han icke sjelf var på vägen att falla för dessa frestelser, som före och efter honom fällt så mången eröfrare. Historien lägger fingret på munnen och tiger; men vänder frågaren tillbaka mot den store konungens förflutna lefnad, heldre tacksamt räknande sin hjeltes verkliga välgerningar, än misstänksamt anande hans möjliga fel.
SJUTTIONDEFEMTE KAPITLET.
GUSTAF ADOLF VID INGOLSTADT.
Uti Augsburg tillbragte Gustaf Adolf flere dagar med baler, skådespel och andra nöjen, lemnande derunder fritt lopp åt sitt glada och lifliga lynne. Ju ovanligare ett sådant uppehåll i krigsrörelserna förut hade varit, desto mer väckte det uppmärksamhet. Katolikerna började fatta det glada hopp, att hjelten, nu ändteligen berusad af framgången, skulle öfverlemna sig åt veklighet och nöjen; att någon bland Augsburgs unga skönheter skulle fjettra hans hjerta och förlama hans arm; att denna rika och yppiga handelsstad skulle blifva ett nytt Capua för den nordiske Hannibal och dess segrande härar. De bedrogo sig. Största delen af svenska tropparna förlades utom staden för att icke inledas i dess frestelser, och konungens egen sysslolöshet var endast skenbar; han inväntade derunder utgången af ganska vigtiga underhandlingar.
