Gustaf Adolf, sökande sålunda förbereda ytterligare underhandlingar. Någon tid derefter föll en annan svensk officer i kroaternas händer. Äfven denne blef vänskapligt bemött, vid hertigliga bordet undfägnad samt slutligen utan lösen tillbakaskickad med den helsning, att hertigen ansåg Gustaf Adolf som den tappraste man ock den störste härförare i verlden. Det är ej antecknadt, hvad konungen svarade; men någon tid derefter återkom ånyo en svensk ädling på samma satt och med samma försäkringar om Wallensteins aktning för Gustaf Adolf; om hans lifliga önskan att se en så tappper konung medelst pålitlig och billig fred förlikad med kejsaren. Men Gustaf Adolf lyssnade icke härtill, och det blef ingen fred utaf, icke ens några underhandlingar. Saken har gifvit anledning till olika omdömen. Gustaf Adolf har blifvit tadlad för vidsträckta och ärelystna planer, å andra sidan urskuldad genom hans kända beslut, att icke nedlägga vapnen, förrän kejsarens öfvermagt blifvit tillintetgjord. Äfven Wallensteins person och afsigter voro misstänkta. Endast några få beundrare af denna fältherre påstå, att han, hvars lycka växte och hvilade endast på svärdet, ville med allvar detsamma bortlägga. De flesta hafva trott, att han ämnade i säkerhet insöfva och sedan öfverraska konungen, eller också med honom afsluta ett förbund mot kejsaren, eller andra dylika gissningar, till hvilka hans underliga lynne och uppförande kunnat gifva anledning.
ÅTTIONDEFJERDE KAPITLET.
SKÄRMYTSLINGAR KRING STADEN.
Svenskarna hade visserligen tillräckliga förråd af de flesta nödvändighetsvaror; dock saknades åtskilligt, och i
