Sida:Gustaf II Adolf.djvu/409

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
401
STRIDEN VID ALTE VESTE.

öfverstarna Caraffa och Colloredo med deras regementer, och efter några minuter först Altringer, sedan Gallas med betydligare förstärkningar, och nu måste svenskarna åter vika tillbaka.

Vid första kanonskottet sprang Wallenstein ur sängen och kastade sig till häst. Alte Veste är intaget! skreko de förfärade soldaterna. Det är osannt! ropade han; Gud sjelf kan icke taga Alte Veste ifrån mig; och med dessa ord ilade han till striden. Han fann svenskarna redan i det närmaste utdrifna igen, och vände derföre tillbaka för att ordna och uppmuntra de öfriga tropparna, samt lät slutligen föra qvinnor och tross ned i den djupa, för kulor skyddade Biberdalen, hvarefter han skyndade åter till anfallspunkten.

Gustaf Adolf hade emedlertid af stridens gång funnit, att uppgiften om Wallensteins påbörjade aftåg var helt och hållet ogrundad, och tillika anat, att förslaget till krutvagnarnas tändande blifvit omintetgjordt. Men, redan inkommen uti stridens hetta, kunde han icke förmå sig att afbryta. Måhända hoppades han att locka Wallenstein till någon oförsigtig rörelse och sedan densamma begagna. Han gaf befallning om stormningens förnyande. Hvita och derefter svenska brigaden gingo åter framåt, och den uppgående dagen kunde med möda genomtränga de tjocka rökmoln, som från Wallensteins och Torstenssons batterier utbredde sig öfver nejden. Svenskarna framstormade förtvifladt; men emot dem stodo Wallenstein, Altringer och Gallas, hvilkas troppar, skyddade af vallar och förhuggningar, utgöto ett mördande kulregn. Svenskarna, som saknade allt skygd, föllo hoptals och måste snart vika tillbaka. Då störtade åter en del af bäjrarna ut för att förfölja de flyende; men ur den nedanför liggande skogen mottogos de af det öfriga svenska fotfolket med en så förödande eld, att också de på sin sida måste återgå inom förskansningarna. Så varade och vexlade striden under oupphörliga anfall fram och tillbaka med ohejdad förbittring och deremot svarande ömsesidig förlust. Caraffa föll

Fryxells Ber. VI.26