fästningsverken, båda ointagliga, den förra för de kejserliga, den sednare för svenskarna.
Bå detta sätt förflöt hela dagen under anfall på anfall. Nästan hvart och ett af de svenska regementerna hade redan flere gånger varit i elden. Marken var betäckt med fallna, slipprig af deras blod. Aftonen började nalkas, mörk och med ett ymnigt tilltagande regn. Just då kom underrättelse, att hertig Bernhard hade bemäktigat sig tvenne höjder, hvarifrån man kunde beskjuta hela Alte Veste. Konungen lät undersöka läget. Kullarna befunnos både för trånga för att rymma tillräckligt artilleri och mera branta samt nu af regnet slippriga, än att sådant dit kunde uppföras. Den tilltagande nederbörden gjorde dessutom skjutgevären odugliga, och natten började redan inbryta. Konungen ville ej uppoffra mera folk på detta olyckliga företag, utan beslöt att tåga tillbaka. Af en händelse såg han vid sin sida ingen annan af högre befälet närvarande än Hepburn. Denne, missnöjd att konungen vid något tillfälle gått honom förbi, hade nyss tagit afsked med en dyr ed, att aldrig mer draga värjan för Gustaf Adolf; och han var nu tillstädes endast som en sysslolös åskådare. Min tappre Hepburn sade konungen, kan väl denna gången göra mig den tjensten att rida fram och återföra de stormande tropparna. — Uppdraget är ganska vådligt, sade Hepburn, och endast derföre skall jag fullgöra det. Han skyndade fram genom kulregnet och återförde tropparna i god ordning och utan att förföljas. Straxt derefter lemnade han svenska lägret för alltid.
Gustaf Adolf var högst missnöjd med sig sjelf och hela sitt företag. Det var, sade han, för mycket att vara ett pojkstreck, för litet att vara fullt allvar. Af fruktan att blifva förföljd måste han låta tropparna, ehuru trötta af dagens strid, stanna på fältet qvar under hela den regniga natten. Dagen derpå, då Wallenstein ännu icke visade lust till den minsta rörelse, beslöt konungen att draga sig helt och hållet tillbaka. Femhundra knektar stodo ännu som förposter qvar invid förskansningarna
