och öfverste Monroe fick befallning att återföra dem. På ditvägen mötte han konungen, som såg öfversten blöda af svåra, ännu sedan gårdagen oförbundna sår. Gustaf Adolf befallde honom att gå tillbaka till fältskären, och tog sjelf såsom öfverste korsgeväret i hand och återförde tropparna. Svenskarna hade förlorat öfver tvåtusen man, de kejserliga något mindre. I anseende till stridens häftighet hade å ömse sidor ovanligt många af det högre befälet derunder funnit sin död.
Katolikerna utbrusto uti serdeles lifliga glädjeyttringar öfver utgången af träffningen vid Alte Veste. Wallenstein berättade den för Ferdinand med tillägg, att svenska konungen uti denna strid afstött sina horn. Hela verlden kunde nu mera se, att icke han, utan hans kejserliga majestät var den ende, som med rätta kunde kallas oöfvervinnelig. För att emedlertid både för verlden och för egna soldater visa, att han ännu var oöfvervunnen, och att han aldra minst fruktade Wallenstein, drog sig konungen endast ett litet stycke tillbaka från Alte Veste och slog läger utefter stranden af Regnitz, med noggrann uppmärksamhet fästad på alla Wallensteins rörelser; och så började återigen det förra svältkriget.
ÅTTIONDEÅTTONDE KAPITLET.
KRIGSHÄRARNAS AFTÅGANDE.
Brist och sjukdomar herrskade uti båda lägren, och eländet ökades genom en mängd sårade sedan sista striden. Flere hundra menniskor dogo hvarje dag, och största delen af hästarna var försvunnen. Utom dessa gemensamma olyckor led Wallensteins läger allt mer och mer genom den oerhörda och beständigt tilltagande
