anhöllo slutligen, att Gustaf Adolf måtte taga någon hvila. Huru kan jag, svarade han, njuta beqvämlighet, då jag rundtomkring mig ser så många vara i saknad deraf. Han tillbragte natten uti en gammal vagn, tillsammans med Kniephausen och hertig Bernhard.
Fram emot morgonen ordnades hären efter samma grundsatser som förut vid Breitenfeld. På högra flygeln stod i första linien svenska rytteriet, ytterst Stålhandske med finnarna, sedan Soop med vestgötarna, Sack med södermanlänningarna, sedan upplänningar, östgötar och närmast midten Stenbock med smålänningarna; denna flygel skulle anföras af konungen sjelf. Midten utgjordes af först svenska, sedan gula och gröna brigaderna, alla under Nils Brahes befäl; venstra flygeln af tyskt rytteri under hertig Bernhard. Andra linien, bestående nästan endast af tyska troppar, var på samma sätt ordnad och anfördes af Kniephausen. Tjugusex gröfre kanoner ställdes framför midten, tjugu framför hvardera flygeln, och dessutom medfördes en mängd smärre fältstycken. Hela hären utgjorde vid pass tjugutusen man.
Natten var ovanligt mörk och den sena gryningen blef af täta dimmor än mera fördröjd. Det var alldeles omöjligt att vid sådana omständigheter tänka på någon strid, och med missnöje såg sig konungen tvungen att återigen uppskjuta anfallet, och det ända till dagningen. Emedlertid red han ut för att efterse, om allt hölls i tillbörlig ordning. Han var klädd uti elghudskyller med grå öfverrock. Man föreställde nödvändigheten att åtminstone på en sådan dag nyttja harnesk. Men konungen invände den smärta, som derunder plägade af dirschauiska kulan förorsakas. Man var envis. Nej, svarade han, Gud är mitt harnesk! Likaledes vägrade han att förtära någon föda, utan fastande, likasom till nattvardens begående, steg han upp på en hvit springare, och red fram till slagtordningen.
Konungens sällskap på denna märkvärdiga dag utgjordes af hertig Frans Albert af Lauenburg med dess
