Sida:Gustaf II Adolf.djvu/427

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
419
FÖRBEREDELSER TILL SLAGET.

skall det gå på samma sätt. Följen blott mig; ty jag skall visa eder vägen till strid, till seger, till evig ära; och i och edra efterkommande skolen i långliga tider njuta de härliga frukterna af denna dag. Lifliga glädjerop skallade i luften och konungen vände åter till högra flygeln. Då han red förbi blåa regementet, ropade han: I dag, gossar, skola vi göra slut på alla våra besvär! Soldaterna hurrade, men anmärkte icke utan sorgliga aningar, att konungens häst tvenne gånger snafvade, ett i deras ögon olyckligt förebud.

Genom anfallets uppskjutande och det myckna ridandet fram och åter, blef emedlertid denna häst alldeles uttröttad, och konungen besteg i hans ställe samma bruna springare, som han året förut nyttjat vid Breitenfeld.

Klockan var nu redan öfver åtta på morgonen, men dimman, i stället för att glesna, blef än tjockare, så att det var alldeles omöjligt för till och med de närmaste tropparna att se hvarandra, och än mera att angripa fienden. Blott då och då hördes Wallensteins kanoner, och rytteriets förposter skärmytslade fram emot grafven. För öfrigt stodo båda härarna orörliga. Då upptog konungen med egen röst psalmen: Gud vare oss nådig och huld, och efter dess slut likaledes: Förfäras ej, du lilla hop, hvilken sednare han sjelf nyligen sammanskrifvit. Hela hären instämde i denna sång; hvarje tropp hörande ur det omgifvande töcknet sina osynliga men trofasta kamraters uppmaning till mod och förtröstan på den osynlige men trofaste hjelparen.

Wallenstein å sin sida försummade ej heller, hvad af en uppmärksam fältherre fordras kunde. Han var så besvärad af fotgikt, att han icke utan största plåga kunde sitta till häst; och nyttjade derföre dels vagn, dels bår, men vid sidan fördes ridhästen med omlindade stegbyglar för att, så snart striden började, kunna begagnas. Först på morgonen lät han messan läsas öfver hela hären. Derpå tillkallade han öfverstarna, höll för dem ett uppmuntrande tal, utdelade nödiga befallningar, samt de kejserligas gamla fältrop: Jesus Maria. Derpå åkte han genom lederna,