Sida:Gustaf II Adolf.djvu/428

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
420
SLAGET VID LÜTZEN.

och helsade soldaterna med glada och muntrande blickar, dock icke med ord; kännande sjelf obehaget af sin stämma. Sedan gaf han befallning om Lützens antändande, för att icke från denna sidan kunna oroas; och begaf sig slutligen till midten af hären, hvarest han afvaktade dimmans försvinnande och svenskarnas anfall.


NITTIONDEFJERDE KAPITLET.
SLAGET VID LÜTZEN.

Den uppgångna solen doldes flere timmar bakom tjocka töcken, likasom i det längsta undandragande sig att gifva ljus åt den sjette November och Lützens fält. Först klockan elfva på dagen började hennes matta strålar att synas, i det samma som en lätt vind förde dimmorna undan. Inom några ögonblick blefvo båda härarna synliga för hvarandra. Nu framåt i Herrans namn! utropade konungen, sammanknäppte händerna om värjfästet och tillade: Jesu! Jesu! hjelp mig i dag strida till ditt heliga namns ära! och i detsamma gaf han tecknet till anfall.

Artilleriet öppnade på båda sidor elden, och svenska tropparna satte sig i rörelse. Under antågandet ledo de betydligt, dels af Wallensteins kanoner, dels af hans musketerare, hvilka, sjelfva gömda i diket, riktade en förödande eld mot de utan skydd på fältet framgående svenskarna. Konungen befallde derföre att påskynda farten. Men rytteriet hade svårt att framdrifva hästarna mot musköttelden, och sedan ändå svårare att komma öfver grafvarna, hvarjemnte venstra flygeln led betydlig skada af fiendens vid väderqvarnarna uppställda kanoner. Fotfolket deremot lyckades bättre. Först trängde svenska, sedan