Sida:Gustaf II Adolf.djvu/429

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
421
SLAGET VID LÜTZEN.

gula och derpå blåa brigaderna öfver vägen, bemägtigade sig fiendens der stående sju kanoner och kastade sig med förfärlig syrka mot dess främsta brigad. Anföraren Bertold v. Wallenstein stupade, och folket nedhöggs eller skingrades. På samma sätt gick det med andra brigaden, under Grana; men vid den tredje hejdades det häftiga anfallet och svenskarna blefvo af fiendtliga rytteriet tagna i sidan. Från sina kamrater erhöllo de föga bistånd. På venstra sidan hade gröna brigaden, i anseende till den mördande elden från väderqvarnarna, icke kunnat följa de öfriga; utan tvärtom dragit sig undan bakom mjölnarens vid sidan liggande byggnader, och på högra hade svenska rytteriet ännu icke till något synnerligt antal kunnat komma öfver de både breda och djupa grafvarna. Konungen, som insåg vigten af detta ögonblick, hastade dit och ställde sig i spetsen för smålänningarna; Stenbock låg redan sårad på fältet. Följen mig, mina tappra gossar! ropade konungen och sprängde öfver grafven. Endast hans eget sällskap och några få bland ryttarna hade nog goda hästar att kunna följa exemplet. Konungen märkte det ej. Der framme står vår farligaste fiende, sade han och pekade på Piccolominis regemente. En österrikisk korporal såg att svenskarna vördnadsfullt gåfvo den framridande rum. Han fattade derföre en musketerare i armen, pekade på konungen och sade: Den der måtte vara en förnäm herre. Skjut på honom! Soldaten lade an och kulan krossade konungens venstra arm, så att blodet strömmade och benpipan syntes utom kläderna. Konungen blöder, ropade svenskarna. Det är ingenting, mina barn, raskt framåt! svarade Gustaf Adolf och sökte genom en glad uppsyn lugna deras oro. Men snart öfverväldigad af smärta och blodförlust, lutade han sig till hertigen af Lauenburg, och begärde på fransyska att denne måtte föra honom obemärkt utur striden. De veko åt sidan för att för smålänningarna dölja återtåget. Men knappt hade de hunnit några steg, förr än Götz' kurassierregemente störtade efter dem, och främst bland alla dess öfverstelöjtnant Morits v. Falkenberg, hvilken, igenkännande