Sida:Gustaf II Adolf.djvu/430

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
422
SLAGET VID LÜTZEN.

konungen, sköt honom genom lifvet, under utrop: Dig har jag länge sökt! Sjelf föll Falkenberg i samma ögonblick för en hämnande kula. Konungen vacklade, men höll sig ännu på hästen, och sade, dock med matt stämma: Broder! Sök att rädda ditt lif! Jag har fått så mycket jag behöfver. Hertigen deremot red nära intill sidan och fattade konungen om lifvet, ämnande på sådant sätt hålla honom qvar i sadeln, tills de hunnit ur striden. Men nu störtade hela den kejserliga ryttareskaran öfver dem. Konungens häst fick en kula uti halsen, så att han stegrade sig och blef orolig. I detsamma aflossades en pistol mot hertigens hufvud och det så nära, att, fastän denne med handen slog undan geväret, svedde dock krutelden både lockar och ansigte. I denna trängsel och förvirring släppte han konungen och flydde. Gustaf Adolf sjönk straxt af den ostyriga hästen, släpades några famnar uti stegbygeln, men lossnade och blef liggande. Af hans sällskap hade de fleste under stridshvimlet blifvit nedhuggna eller spridda; endast unga Leubelfingen återstod, ehuru redan sårad. Genast sprang han ned af hästen, och erbjöd den åt konungen. Gustaf Adolf räckte upp sin hand och ynglingen sökte hjelpa honom på fötterna, men fåfängt. Leubelfingen var för svag, och konungen, af såren vanmägtig, kunde icke understödja hans bemödande. Några kejserliga ryttare sågo uppträdet, ilade dit och frågade, hvem den sårade vore. Konungen teg; Leubelfingen teg. Den ena ryttaren rände i vredesmod värjan igenom Leubelfingen, och den andra sköt konungen genom hufvudet, hvarpå de och deras kamrater gåfvo dem än flera skott, afdrogo kläderna och läto de nakna kropparna ligga qvar på fältet. Leubelfingen lefde ännu några dagar efteråt, och genom honom har man fått underrättelse om dessa den store Gustaf Adolfs sista ögonblick.[1]

  1. Enligt en annan sägen har konungen gifvit sig tillkänna för den kejserliga ryttaren, hvilken då försökte att släpa honom som fånge till Wallenstein. Men i detsamma kommo