så myndiga furstinna, som Gustaf Adolf sjelf bad Maria Eleonora gifva sig tålamod åtminstone på några veckor, efter hvilkas förlopp han sjelf hoppades komma tillbaka. Det var förgäfves att han till och med lät henne förstå, att hennes ankomst skulle blifva konungen ganska oläglig. Ingenting hjelpte. Hon förklarade: att hon skulle dö, derest hon ej finge resa till sin herre. Kostsamma utrustningar måste göras, och än mötte hon konungen på halfva vägen, än kom hon oförmodadt öfver till honom i lägret, och befälhafvarne på slotten i Liffland råkade uti icke ringa förlägenhet för matvaror och husgeråd, då drottningen med sitt sällskap kom dem sålunda oförvarandes uppå[1]. Maria Eleonora var i allmänhet häftig och obetänksam vid fattandet af sina beslut, ombytlig vid utförandet, dessutom oordentlig uti sin hushållning, och derföre ofta försänkt i skulder, stundom utan konungens vetskap[2]. Dessa förorsakades till en del af hennes slösande frikostighet, samt ännu mera af hennes utmärkta tycke för musik, målning och serdeles för byggnadskonst; äfven för dyrbara kläder och prydnader. Då de allvarsamma och ännu föga bildade svenskarna icke visste värdera sådana saker, var hon nog oförsigtig att, serdeles vid tillfällen af elakt lynne, framstöta föraktliga ord mot både landet och innevånarna, hvilket naturligtvis i betydlig mån ökade deras köld och obehaget af hennes ställning.
Gustaf Adolf såg dessa hennes fel, men äfven hennes rena hjerta samt andra goda egenskaper, och teg. En innerligare tillgifvenhet kunde dock aldrig alstras inom hans bröst, och Maria Eleonora blef för honom alltid mer eller mindre ett barn, föremålet för den öfverlägsna
- ↑ Riksark. Acta Historica 1612—1632. Per Banér till Axel Oxenstierna. Revel den 18 Juli 1625. Ridderst. N:o 184. Flere bref från Maria Eleonora till Axel Oxenstierna med böner, att denne måtte öfvertala konungen att afstå från fälttågen eller skaffa Maria Eleonora tillåtelse att följa med o. s. v.
- ↑ Falkenb. Axel Oxenstierna till Gabriel Oxenstierna. Würtzburg d. 7 Nov. 1632.
