hjelptroppar från Tyskland. Men Gustaf Adolf hade sjelf med friskt manskap kommit öfver från Sverge. Blodiga strider höllos vid Stum och Marienburg, utan att någondera kunde tillskrifva sig en afgjord seger. Emedlertid utbröt pesten i båda lägren, men värst hos polackarna, likaledes tvedrägt mellan dessa sistnämnde och de tyska hjelptropparna, hvarförutan båda visade föga håg att mot de tappra svenskarna ytterligare förspilla lif och blod för Sigismunds tomma anspråk; så att denne konung ändtligen 1529 i September blef tvungen att ingå det sexåriga stilleståndet i Stumsdorff, hvilket sedan förlängdes och varade tjugufem år.
Svenska tropparnas öfverlägsenhet öfver polackarna blef i detta krig med hvarje år allt mer och mer synbar; och det var endast med möda, som dessa sednare kunde bibehålla sig uti Preussen. Innevånarne uti detta landskap började äfven fatta en serdeles tillgifvenhet för Gustaf Adolfs person, så att han ofta i städerna mottogs med det utropet: Der kommer vår konung! Derest icke de olyckliga tillfälligheterna af Gustaf Adolfs sår, samt den regniga sommaren 1628 hade inträffat, så är det mycken anledning att tro, det hela Preussen likasom förut Liffland hade blifvit eröfradt. Likväl bör ihågkommas, att Danzigs serdeles tappra och ihärdiga sjelfförsvar till landets räddande också betydligen bidrog.
Det var just under dessa krig som Gustaf Adolf i afseende på inre styrelsen utförde de flesta af de förbättringar, hvilka så fördelaktigt utmärka hans regering. Han seglade nemligen hvarje höst tillbaka från Preussen till Sverge. Vintrarna användes dels till resor kring fäderneslandet, dels till öfverläggningar med rådet eller ständerna, samt rustningar för tillkommande fälttåg. Dessa sednare företogos icke ogerna. Hans beständiga framgångar lifvade hoppet och sjelfkänslan hos hela folket. Hvarje hans hemkomst var en segerfest, som firades i glädje och triumf, då de eröfrade fanorna under tacksägelser och sånger uppfästades i tempelhvalfven. Hvarje hans afresa var en
