att befästa eget läger, dels att utforska fiendens, beslöt han att storma. Anfallet skedde på flere punkter. Unga Thurn, samt under honom Nils Brahe och Hepburn anförde högra flygeln och skotten Musting den venstra. Konungen, hvilken den föregående natten varit illamående, ämnade icke deltaga i striden, utan stannade jemnte Pehr Brahe uti ekskogen. Svenskarna angrepo med utmärkt tapperhet och klokhet. För att vara skyddade mot polska kanonerna, tågade de i början genom ekskogen och sedan så nära under berget, att alla styckeskotten gingo dem öfver hufvudet. Men sedan återstod det svåraste, nemligen att arbeta sig uppför sjelfva höjderna, hvilka voro ovanligt branta och dessutom besatta af fienden. Lyckligtvis voro de just i sjelfva sluttningen beväxta med småskog, hvilket Gustaf Adolf beräknat. Den tjente nemligen svenskarna både till skygd och till hjelp. Med geväret i ena handen, togo de med andra fast uti qvistar och rötter och arbetade sig sålunda uppföre, oväntade och i det längsta osedda af polackerna. Dels på detta sätt, dels på en slingrande gångstig, trängde Musting med sitt folk inemot höjden, och det nästan utan något motstånd. Men nu uppstod den skarpaste strid och det just utefter hela bergskanten. Prins Uladislaus gick tappert i spetsen för polackarna. Gustaf Adolf å sin sida kunde ej heller stanna overksam, då de täta smällarna tillkännagåfvo en lifligare strid. Han ilade dit, och kastade sig midt i hvimlet. En gång blef han af fiender omringad. En ryttare såg det. För att ej röja konungen, ropade han åt några sina kamrater: kom och hjelp mig att försvara bror min der borta. De följdes åt, och konungen blef befriad. Några ögonblick derefter såg Gustaf Adolf samma ryttare fången. Hastigt tog han några af de närmaste med sig, skyndade dit och jagade undan polackarna, samt ropade till den sålunda befriade ryttaren: nu, broder kamrat, är det qvitt oss emellan! På högra sidan hade emedlertid Nils Brahe och Hepburn äfven kommit upp på höjden. En vida öfverlägsen styrka kastade sig emot dem, och Hepburn blef straxt illa sårad i knäet; men Nils Brahe uthärdade med största mannamod det
