Hoppa till innehållet

Hussaren Riego

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Betraktelser vid ett kasernfönster, af en gammal Uhlan
Silhouetter, klippta i papp, samlade af Doktor Dulcamara
av Gustaf Lorentz Sommelius

Hussaren Riego
I rikets flesta boklådor finnes till salu  →


[ 49 ]

HUSSAREN RIEGO.

TECKNING EFTER NATUREN.

[ 51 ]

Hussaren Riego.




Ack! hvad det är roligt att vara hussar,
det kan ej beskrifvas på papper, min far!
det är något ”tusande djefla
att sadla sin Betty och raskt sitta opp,
och låta’na sträcka förbi i galopp
sjelf Beelzebub, om han vill täfla.
 
Att sopa ren slagfältet, bryta en lans
och jaga en fiende, går som en dans;
ej spara vi skänklar och sporrar
förr’n marche-marchen hviner, som trollenas jagt,
krokkammarna slamrande hugga i takt,
och kulorna spela som orrar.

Snart ryan är lossad och kampen i spilt,
med flämtande buk, svettas ut i sin filt;
vi ha rendez-vous på höskullen

[ 52 ]

med allt, som bär kjortel och särk i qvarter,
och långkyssar får man, om ingenting mer,
tills mulen blir hudlös och svullen.

Mol ensam man leds vid; men ar man ett par,
blir britsen ett eden; som svältan, så bar,
är en garnison utan flickor:
med dem blir den tråkiga långvakten kort,
och sköldpaddan, tiden, den jollra de bort,
och fylla båd’ hjertan och fickor.
 
De kuttra, som dufvor, omkring oss i fält,
och göra kasernlifvet husligt och sällt,
men fordra Jobs tålamod äfven;
sen, om man för länge sig håller till en,
och ur samma bägare pimplar allen,
blir smaken nattstånden och däfven.
 
Så noga vi räkna ej med deras tro,
och ge de oss korgen, får dervid bero,
vi älska dem utan fördomar;
ack! vår kärlekshandel, den drifs i parti,
och, utan att smuggla, all täflan är fri,
och skiftande träffar och bomar.

[ 53 ]

 
Ja, visst kyler älskog af lidelsens ugn,
som halsbrännan supen, men stör ej vårt lugn,
och glöms snart i lidelsens tummel;
aptiten” den retar och smakar bra först,
men väcker, förlegad, upp äckel och törst,
som punsch dagen efter ett rummel.

Jag slog väl en gång för en blåögd blondin,
som väpplingen söt, som en pingstlilja fin,
och hjertungen tog mig på orden;
men slut gjorde koleran på alltihop:
den kom med sin spade och gräfde en grop
och gömde’na långt ned i jorden.
 
Och sen jag på ingen fått sigte och korn;
jag hvarken vill gifta mig eller ha horn,
och blir som ”en enka på stommen;
jag eger ej vitten, för allt hvad jag red,
och flickorna numer ej nöja sig med
en gubbe på hackelsebommen.

Det lyckas väl att sluka väder en tid,
men lefver man länge, man tröttnar dervid,
blir smalbent och skranglig, som storken;

[ 54 ]

och saftlös och seg, som en soltorkad sik,
man krymper ihop, som ett gammaldagslik,
och flyter på vattnet, som korken.
 
Nej! liksom skomakarn jag blir vid min läst,
jag tycker långt mer om en välriden häst
med lemmar, fingjutna och smärta;
att skåda hans luftsprång på grönskande fält,
det är någonting så upplifvande sällt;
det friskar opp sinnen och hjerta.
 
Högmodiga gråskymlar resa sig stolt
och göra emellan en bågformig volt;
små skackiga yrhättor trampa
och bita hvarann, som sjelfsvåldiga kid;
förmätna, som damer i Pompadours tid,
ramsvarta fullblodingar stampa.
 
Gullfuchsar, som täfla med månan i sken,
changera behagsjukt på spensliga ben,
och race-stona fint kokettera;
på lifvet de sträcka, de bugta sin hals,
de hvifta med svansen och skämmas ej alls,
de krångla och de piaffera.

[ 55 ]

 
Med mössan på sned, och jag sjelf på treqvart,
som Jehu i sadeln jag skjuter en fart,
som går öfver stenar och stockar;
jag rycker i kapp med en syndaflod fram,
en hvirfvelvind lik i en molnsky af dam,
med fladdrande flygel och lockar.

I trettio vintrar jag stått vid min korps,
och tjenar väl ännu så långt jag förmår,
så troget, som riddaren damen;
jag ock efter skråmor bär trettio ärr,
och dubbelt så många mitt sto har, ty värr!
graverade på sin lekamen.

Allt, hvad som mig slumpen befaller, jag kan:
med trådar af silke jag kör in ett spann,
jag hugger en prime, tar en fana,
jag klipper med solingern, som med en sax,
och menniskohufvuden falla, som ax,
och trilla, som klot på en bana.
 
Om klingor, som halmpipor, brista en gros,
kronprinsens hussarer stå bocken ändå,
så stjernor för ögonen glimma;

[ 56 ]

med stumparne slå vi och ge dem besked;
strök bukjord och betsel än, hängde vi med;
strunt i båd’ bandtäcke och grimma!
 
Så bra vi handtera buteljer och kort,
som stål och kurtis — ja, jag undrar ej stort,
om flickorna hålla oss kära;
mustachen vi skrufva och klä oss med smak,
vi äro förgyllda, ”ja till och med bak,
och lefva för kärlek och ära.

Vid Bornhöft min förste rvttmästare dog,
den sista dryck vatten han fick, förr’n han drog
sin dödssuck — han drack den ur handsken;
och derför jag gömmer den, som en klenod,
af hämndlystnad jäser mitt eldfängda blod,
hvar resa jag tänker på Dansken.

Dock klyfde vi skallarna på dem bastant;
sä hjernorna sprutade, det mins jag grannt,
på pannornas hvalf crèpe de cocq’er;
vi öppnade brecher i magar och bröst,
att hjertan och inelfvor ramlade löst
och slängde som chaira berlocker.

[ 57 ]

 
Vi rumlade straxt före kampen med lust,
och spiknyktra ej, om ej blixtfulla just,
det bar öfver hålväg och dike;
med Lancken i spetsen, — det var en off'cer,
som verlden, jag svär det, har ingen nu mer,
och knappt mer än honom Guds rike.

Fransoserna jemnt han i hälarna var,
le petit Svedois, le diable noir,
han hette i Brunes bulletiner;
enveten,” som bromsen, han gaf ingen fred,
hans gadd, den var giftig, och stack han, det sved,
som brännsår af glödande tänger.

Cartucherna lastade voro med bly,
och klingorna lyste, som månan i ny,
hvar karl stod allert vid steglädret;
trumpeterna smattrande blåste: ”till häst!
och marche-marche ur messingen stöttes dernäst,
det gick så det pep uti vädret.
 
Af plymer det hviftade yppigt och hvitt,
standaren för luftdraget fladdrade fritt,
sporrkringlor, som synålar, stungo:

[ 58 ]

hästbogar upplöstes i lödder, som tvål;
kring nosar, som rökte likt helfveteshål,
de fina kindkedjorna klungo.
 
Flux gjorde vi carambolage med en schock;
rödrockarna lupo, som får i en skock,
och krupo, som kräftor, baklänges;
fast berserken röt, som en inholmad björn:
Frem! væren saa smukke! til Seir, mine Börn!
när vi gingo på dem bröstgänges.

Sen tänkte de: ”Dæveln gal i oss ändå!“
vi äro så många, de äro så få,
och röda, som koppar, i synen;
de gjorde så halt och så front småningom,
afklåddes ånyo och drejade om,
forbausta,med milslånga trynen.

Och Juten ej räknade miste, min sann!
de voro sjutusen, vi sexhundra man,
och det med ”gröngölar och kungar[1];

[ 59 ]

dock föllo vid Narva minst tio för en,
och kursen sig höjt till vår fördel, alltsen
en svensk rår på femton sköldungar.

Blindt, utan beräkning, det gick på sin hals,
vi störtade framåt och vägde ej alls,
som Münchhausen och hans gelikar;
tvertunder ett slagregn af kulor och skrot,
vi, utan att blinka, spärr-redo emot
kolonnernas spetsiga pikar.

Vi kommo, som örnar, och icke i smyg,
med rekognoseringspatruller och tyg,
och annat, som mjölkharar passar;
och derför, kamrater! så segrade vi;
ty lyckan den djerfve står merändels bi,
men skyr den, som kryper på tassar.
 
Det regnade ock en sjuhelfvetes gross
kanonkors och silfvermedaljer på oss,
som manna i öknen den gången;
vårt vapen vardt sedan ett hedersstandar,
och på hvarje sida en ”prinsens hussar
står prydligt och håller om stången.

[ 60 ]

 
Kornetten ock följde, en handvänning blott,
som svalan i flygten ban stöp för ett skott
och släppte stigbyglar och tygel;
sqvadronen stack framåt, ohejdadt och flinkt,
den stupades fuchs följde med af instinkt,
och sprang reguliert på sin flygel.
 
Hans hjerta, det lifeget tillhörde oss,
ack, satan, hussarer! slapp derföre loss
i form af en blybit och nöp’et;
om handlofven sabeln var surrad så fast,
att, när vi dem skiljde, en fingerled brast
och tummen blef knäckt till på köpet.
 
Han stod på vårt bästa, han var oss så kär,
ej raskare ungdom stått under gevär,
och kastat sitt ben öfver svitsen;
och aldrig ett blod har jag sett mera rödt:
vi fällde en tår på hans liflösa kött,
och drömde om honom på britsen.
 
(Men hvad gagna snyftningar, olåt och skrän,
vi förr eller sednare måste derhän,
det går som en halfsväng på klacken;

[ 61 ]

bravour är hussarernas fideikommiss:
allt annat är ovisst, blott döden är viss,
på det kan man slå sig i backen.)

Han högg, som en engel, men svor utaf fan
och förde sin häst, som en gammal uhlan,
i tempona qvick, som en ärla;
ack! det var en pojke med ryck i och gry,
så vig, som en lekatt, så glad, som ett ny,
och pigg, som en qvicksilfverperla.
 
Kontanter han hade, men ock för dem hål;
vi sköto på fläck med hans hackor till mål,
och flux han stack näsan i stallet,
så hissades pilten med lust opp och ned,
men drickspengar ströko för fan i våld med,
som sågspån i Trollhättefallet.

Han sjöng med oss visor, lättsinnig och yr,
och deltog ibland i små nattäfventvr,
der flickorna sutto emellan —
och rumlade, men ej för smakens skull, ack!
nej, blott med kamrater och vänner han drack,
men då var ock ljud uti skällan.

[ 62 ]

 
Han var mot det svagare könet en skälm,
och log han, han såg ut, som Amor i hjelm,
som Astrild med Herkulis klubba;
han tog ej fler intryck, han hade ju download
en ungmö sin kärlek han längesen gett,
och henne han ville ej rubba.
 
I själen var känsla, i viljan var kraft,
och hetta i lefvern och hufvud på skaft,
och då är ju modet sjelfskrifvet;
och blef han tillfrågad, han kunde ge svar;
det var, med ett ord sagdt: en äkta hussar,
en knekt utaf brinnande lifvet.

Men skulle han fäkta och följa med oss,
då brände hans blickar, som Lucifers bloss,
hans hår stod som på en hyena,
och minen förvreds till ett isande hån;
det ryckte från hårfästet ända till tån.
som krampdrag anfäktat hvar sena.

På hinsidan sundet en längtande mö,
med blickarna mötte hvar skummande sjö,
som vräkte från Holstein till Skåne.

[ 63 ]

Hu! vågen stormsuckar, en dödskyss hon får
af vinden, som sista gång lekt med hans hår:
på lik bjuda stjernor och måne.
 
Han aftackar truppen; i sträckande traf
han rider, han tvärstadnar, kastar sig af;

hon tänkte: ”Han skall snart befria
min kärlek från aningar
.“ — Väl satt han af
långt förr, än vi andra, men gick till sin graf
i stället för till sin Maria.

Så älsklig en sötunge aldrig jag sett,
och ändå jag ströfvat, som fan, vidt och bredt
omkring på vår halfva jordkula;
det nobla var medfödt och klädde’na väl,
eld var det, var lif, det var sprittande själ,
och fullblod hvarendaste smula.
 
Om medjan jag gripa förmått med en hand;
hon hade en mun, som ett purpurrödt band,
och kinder, som snödropp om våren;
två ögon, som himlar, och lockar, som guld:
hans fästmö var ädel, var bildskön och huld,
och stolt, som en brud till kondoren.

[ 64 ]

 
Och fastän hon alltid var vänlig och glad,
det låg något ärftligt, jag vet icke hvad,
i den majestätiska minen;
och några rent aristokratiska drag,
som icke man hittar på just hvarje dag,
höll packet på håll från blondinen.
 
I flygande fart kom en dammig hussar,
fast ej hennes Wolmar, hans Fritz det dock var,
och fuchsen sprang lös vid hans sida
på borggårdens qvader. — Sju dygn hans sqvadron
djupt sörjde sin hjelte; Fritz, fuchsen och hon
först slöto med lifvet att lida.

Hon ligger förstummad på knä vid hans bår,
hon gjuter ej suck eller fäller en tår;
på blånade läpparna spritter
ett vansinnigt leende, dallrar ett skratt,
ett hånande, hemskt, konvulsiviskt och flatt;
att gråta var smärtan för bitter.

Hon magrade af och vardt tunn som ett bref,
lik en skeletterad provinsros hon blef,
fastklistradt på knotor satt skinnet;

[ 65 ]

och ådrorna växte så stora och blå,
armpiporna stucko, som vissnade strå,
fram ur det broderade linnet.

Ack! sorgen är kulan, och hjertat dess mål,
det blir genomborradt af grundskott och hål,
förgiftadt, långpinadt, besviket;
Som jernet af grafrost, det frätes af qval,
tills lifvet blir tomt, som en urmodig sal,
lik en grift, som väntar på liket.
 
Hon egde en herrgård, hon egde väl två:
bland böljande säd och ätthögar de stå,
som Babylons torn ned på ”slätten;“
de hviska om skatter, förtälja om strid,
påminna om Hannibal Sehesteds tid
och vittna om Ulfstandska ätten.
 
Och än öfver porten förvittradt man ser
ett vapen, Ulfstandarnes gamla banér;
två bilder man också kan skönja:
den ena en husfru, men reslig ändå;
den andre i rustning från topp och till tå,
en ädling med hjelmkam och brynja.

[ 66 ]

 
Så åldrigt det Ulfstandska stamträdet är:
en Ulfstand slogs i Henrik Lejonets här,
i Waldemar Seiers en annan . . . .
Och hvar och en af dem en man var för sig:
de riddare voro så bålda i krig
och gästfria hemma vid kannan.

En åtföljde korstågens brusande elf
och fick sig ett lansstygn af Saladin sjelf
emellan ringkragen och halsen;
en annan var Norrbys stallbroder och vän;
ombord på hans flotta, han stred bland hans män
och föll i ett sjöslag vid Alsen.
 
Ett par varit bispar i Absalons tid,
med kräklan de sutit och frossat i frid
och spolat ned ostron med claret,
med fastan de drifvit i kryptorna gäck,
uppätit sitt rådjur, garneradt med späck
och smort sig, som grodor i kärret.
 
Så mången ”smuk“ kone utaf deras blod
var ”Kjöbenhavns“ perla och ”Sjællands“ klenod
och själen vid hofvets picknickar;

[ 67 ]

ja, sjelfve ”kong Christian ved den höjen mast
med dem vexlat miner och bytt ögonkast
och följt dem med kärliga blickar.

Furstinnor med ögon, som smälte upp is,
hofdamer, som gåfvo sitt rykte till pris,
förslagna och djupa, som sjöar;
som bröto af hjeltars jernviljor, som rör,
som Ranzau och Tordenskjöld flammade för
och så styrde Dannemarks öar.

Mång borgfru, som följde sin herre i fält,
(och sjelf äfven brutit en lans, om det gällt,)
hvars färg bars i fejd och ringränning,
hvars ära, som skölden, var fläckfri och blank,
som dömde till pris vid tornerspelets skrank,
och undgått förförelsens bränning.
 
Guds helgon, som klädt sig ”i asko och säck“,
ab’dissor i dok, som kört lustarna weg,
botfärdiga, som ”Sancta Brita“,
bönsystrar, som gisslade sig i sin cell
och läste sitt ave i Soröe kapell,
tills de blefvo bleka, som krita.

[ 68 ]

 
Novicer, som köttet ej späka förmått,
men gett rendezvous åt hvar näpen abbot
på Beckaskog och Bosjökloster,
som svalkat sin känsla och qväft sin förtret
med kyssar så ljufva, som smultronsorbet,
och långa som sju pater-noster.
 
I slaget vid Lund, som vår elfte Carl höll,
sju stycken Ulfstandar på en gång det föll,
sju bröder omkring Dannebrogen.
En stupat förut vid det uppbrända Wä,
han slogs, när en kula tog benen, på knä
och dog så sin riddarpligt trogen.
 
Det var hennes ättlängd på möderneled;
men mansliniens anherrar dugde de med
och räknas bland frejdade döde;
för äran Jernhjelmarna kämpat och blödt,
som hjeltar de fleste på valplatsen dött
och tre vållat fältslagens öde.
 
De fäktade modigt för sanning och rätt,
och alla den blodiga skjortan de klädt
i Svenskarnes mellanblå leder;

[ 69 ]

den store kung Gustaf i döden de följt,
med ära och blod sina fanor de höljt
och fört sina värjor med heder.

Allt, hvad som ej strök på Germaniens fält,
det med Carl den tionde gick öfver Bält.
En till fyra Danskar i sender
djerft kastade handsken i envigeskamp,
och fältet behöll han, fast sedan han damp,
i katabaliken vid Bender.

Blott Östgötha ryttarne förde af dem
tre skjutna ryttmästares lik med sig hem;
sorgtåget skred tyst genom riket,
med pukor förstämda, med florklädt standar.
Framför hvar sqvadron af ryttmästarn man bar
i långsamma nattmarcher liket.
 
Då lågo i kyller, så gula som strå;
bårtäcken, med grefliga kronor uppå,
de tunga blykistorna höljde,
ej hördes en fråga, förnam man en sång,
och dofva kommando-ord blott någon gång;
som spöken de döde man följde.

[ 70 ]

 
I rustningen svepte, tre multnade män
så till sina herregods kommo igen
från trettioåriga kriget,
I riddarsaln fruar gå upp och gå ner,
man hoppas, man anar, man lyssnar, man ser
åt landsvägen ut ideliget.
 
tre löjtnanter, mörka i synen som krut,
skarpögda, som örnar, och raka som spjut,
clanchefer från Skottlands högländer,
till têterna sprängde och dundrade halt,
och eko det återgaf femtiofalt
kring Roxens förtjusande stränder.
 
Hvar knekt i sin lucka stack in i galopp,
kyrasserna skramlade och skrämde opp
en hel kull gräsänder i vassen;
der låg midt framför dem en herrlig fasad,
och vägen gick genom en tredubbel rad
af lindar till första terrassen.
 
Det var redan sent, emot midnatt det led,
när likfärden tyst öfver vindbryggan skred,
vid sorlet af ringlande bäckar;

[ 71 ]

klart fullmånan utgjöt sitt blodröda sken
på slottsfönstrens rutor och vårdtorn af sten,
omgifna af murgrön och häckar.

De framryckte stolt uti rotar och led,
de blottade fanan och sänkte’na ned,
kring stången hon slokande hängde;
allt var så högtidligt, sjelf vinden den teg;
det gick så ordentligt, ej hästhof ens steg
ett tum ur sitt led, när man svängde.

Det var deplojering, som dugde, min själ!
den gick utan ryckning, och snörrätt likväl,
de slöto borgtrappan helt nära;
der flögo de rasslande slagsvärden ut
och gåfvo en glittrande, klangfull salut
de aflidne kämpar till ära.

På mjölkhvita ston, som hvitulliga lam
så skinande, störtade Skottarne fram
till leken och fällde sin glafven;
de redo som stormen på hvitskummig våg,
så mulna som åskor, i blick och i håg,
som vålnader, stigna ur grafven.

[ 72 ]

 
Till laddning!“ patronerna insattes fort;
knappt ordet var utsagdt, förr’n tempot var gjordt,
Fyr!“ vips tre karbinsalfvor genast.
Sen krutröken skingrats på Stjerneborgs slott,
ett tecken ej syntes till trupp, allt förgått,
som en rök, utom liken allenast.
 
De kastat om fålarne, jagat i språng,
hvaren till sitt hem efter skiljsmessan lång,
på skogsvägar trånga och gina.
Sen guldkungen drog från sitt jernbärarland,
har mångens trolofvade bortskänkt sin hand,
mång ryttare mistat de sina.

De, som skrefvos ut vid en aderton år
som fjunlösa piltar, med silfvergrå hår
som gubbar tillbaka nu vände;
och, liknande ekar, med mosslupna skägg,
på hvilka mång stridsyxa profvat sin egg,
ärrplöjde, krutsprängde, solbrände.
 
På moar och hedar de gula och blå
i massor nedmyllades; hem kommo få.
Rekryter med främmande vanor

[ 73 ]

instuckos från Spanien och Donaus strand,
som fäkta sig lärt i åtskilliga land
och stridt under hundrade fanor.

Ej i regimentet en springare stod,
som ej var af Pohlskt eller Meklenburgskt blod;
de Svenska aftroppat från scénen,
när de icke längre uthärda förmått
fler’ mödor, lansspetsar och brännande skott
och kulor dem frätt intill benen.
 
Men än i en kyrka i Linköpings stift
i choret sig höjer en grundmurad grift,
der, tvert genom ekportens springor,
i dunklet bland multnade sidenbanér,
tre väldiga, ergiga kistor man ser
och äfven tre rostiga klingor.
 
En Jernhjelm i slagtningen vid Lydde-elf
gaf Ascheberg hästen och drunknade sjelf,
raskt fålen sam öfver strömdraget;
en hjelte blef räddad, hvad gjorde det då,
att en skägglös kornett låg i Lydde-å,
om ock af det ädlaste slaget.

[ 74 ]

 
Kung Carl tog i kriget ut med sig ett tjog,
dem alla vid Narwa man sårade såg,
ack! fällde som högdjur i parken!
Den äldste left ”femton“, den yngste blott ”tolf“,
men säkert till kinden de lade sin kolf
och sträckte friskt Ryssar till marken.

Man fann dem förblödda, begrafna i snön,
de hållit sig väl och de fingo sin lön:
tjufpojkarne blefvo drabanter.
Snart läktes den unge soldatens blessyr;
jernhufvudet Carl tyckte om äfventyr
och sökte dem på alla kanter.
 
Sen följde de honom i lust och i nöd,
der stympades en och der nedföll en död,
af dem tog man inga till fånga;
men ack efter lönmordet vid Fredrikshall,
när lejonet sköts af en räf, knall och fall,
blott återstod en af de många.

Straxt afsked han tog ur förrädarnes här,
han reste till Skåne, och gifte sig der.
”Med kungen, huskorpar än skria,

[ 75 ]

"gick äran; hans bane vår olycka var.“
Så sad’ salig grefven, som var farfarsfar
till Wolmars blåögda Maria.
 
För Wolmar en skål, dito en för Marie!
kantinen är laddad, ack! bara slå i!
drick! följen exemplet, hussarer!
I gapet här nyss jag en "jungfru“ begrof,
ack! den, som kan rumla, har icke behof
af andra Penater och Larer.
 
Vi äro kamrater med raska manér,
och hänga ihop såsom långhalm och ler,
ej bakom hvarandra vi smyga.
Ack! infanteristen han saknar vårt lif,
vår anda, vår hållning och vårt tidsfördrif,
han krälar i stoftet; vi flyga!

När sist regimentet går hädan, och skali
afmönstras på kreten af sjelfva Walhall
vår Lancken oss möter och helsar;
han står der, som fordom, så öppen och glad,
och vi defilera förbi i parad
med multnade "dolmar“ och pälsar.

[ 76 ]

 
Med flygande fanor och klingande spel,
en passant saluteras den otäckan Hel,
omgifven af onklar och tanter.
Båd akter och höfter, ja! allting är weg;
det är, som man klädt på en handspak en säck:
ej rundning der fins, bara kanter.
 
Dock har hon båd’ snörlif och styfkjortlar på
med bastrep, karkasser och bomull också
till mjuk emballering för brösten;
en tunga så hvass, som en gadd på ett bi,
en mun, som, en skräplår med rostnubbar i,
och lockar som rågstubb om hösten.
 
I sporrsträck det bär öfver regnbågens bro.
Rimthussarna sitta på ”räcket“ och ”glo“,
och Fenris der ligger och skäller.
Vi svänga upp lustigt, formera sqvadron
och skyllra gevär midt för Allfaders thron,
men storma den ock, om det gäller.

Hvar hamn sitter af sitt benrangel till häst
och slår sig sen ner hvar det passar sig bäst,
hos Frey eller hos hans fruntimmer;

[ 77 ]

Asynior servera oss halfstop med bäsk,
i Walhall bryggd buska och gyllene flask
portionsvis af galten Sehrimmer.

När Aukathor kör med sitt artilleri,
hans anspann är stormen, betäckningen vi,
kanonerna åskor, som rulla,
lichtkulorna månar, som glänsa i sky;
hans krutvagnar, molnen, de åka med gny
och äro af ljungeldar fulla.

Der står väl i Eddor och mången strunt-bok,
att Loke skall segra sist vid Ragnarök,
men streck håller icke den satsen;
ty hjelpa hussarerne Asarne rätt,
så stå de sig säkert, och på Wigrids slätt
bli nog Muspels söner på platsen.

Hel! drickom det muntra hussarlifvets skål,
ett jublande, klingande, gällt Lebewohl,
som ljuder från östan till sunnan!
Som retade Panthrar i öknen, vi slåss,
eho, som på sabellängd närmar sig oss,
skall dö, eller skynda sig unnan.




  1. Konungens värfvade regemente.