Den här sidan har korrekturlästs
§ §
382
| sin kantele, och alla levande varelser, till och med luftens, jordens och havets gudomligheter närma sig för att åhöra spelet: 1—168. — Envar blir av sången rörd till tårar; även ur Väinämöinens ögon droppa stora, klara tårar, som falla till marken, nedflyta i havet och där förvandlas till härliga pärlor: 169—266 | sid. 222—231 |
| Fyrtioandra sången. Hjältarna anlända till Pohjola och Väinämöinen tillkännagiver att de kommit för att dela Sampo, sägande att om de ej med godo utbekomma sin del, skola de med våld bortföra hela Sampo: 1—58. — Pohjolas värdinna vill i intet fall avstå Sampo och samlar krigsfolk för att göra motstånd: 59—64. — Väinämöinen tager sin kantele, börjar spela och insöver därmed hela Pohjolas befolkning; han går därefter med sina stridskamrater att uppsöka Sampo, som lyftes ut ur berget och föres ned i båten: 65—164. — Hjältarna begiva sig åstad och färdas med Sampo i båten lyckligt hemåt: 165—308. — På tredje dagen vaknar Pohjolas värdinna ur sin sömn, finner Sampo bortrövad och utsänder över havet en tjock mist, en häftig storm och andra hinder för att uppehålla Sampofararna, tills hon själv kan upphinna dem; under stormen faller Väinämöinens kantele i havet: 309—562 | sid. 232—251 |
| Fyrtiotredje sången. Pohjolas värdinna utrustar ett krigsfartyg och begiver sig ut att förfölja Sampofararna: 1—22. — Då hon uppnått dem, begynner på havet en strid, varvid Kalevalas män behålla segern: 25—258. — Pohjolas värdinna lyckas dock att ur båten vräka Sampo i havet, där den sönderslås i spillror: 259—266. — De större bitarna sjunka ner och bliva skatter i havets djup; de smärre drivas av våg och vind upp mot stranden; Väinämöinen uttalar sin glädje häröver |
