Den här sidan har korrekturlästs
§ §
383
| och hoppas därav ny framgång för Kalevala: 267—304. — Pohjolas värdinna lovar att snart bringa ofärd över Kalevala, men Väinämöinen säger sig ej akta på dessa hotelser: 305—368. — Bedrövad över förlusten av sin makt återvänder Pohjolas värdinna hem, medförande endast locket av Sampo till Pohjola: 369—384. — Väinämöinen samlar de på stranden uppflutna spillrorna, bringar dem att växa och förkovras, samt önskar sitt hemland beständig lycka: 385—434 | sid. 252—256 |
| Fyrtiofjärde sången. Väinämöinen söker förgäves att ur havet uppfånga sin förlorade kantele: 1—76. — Han förfärdigar av masurträd en ny harpa, spelar därpå och gläder därmed ånyo hela sin omgivning: 77—334 | sid. 267—278 |
| Fyrtiofemte sången. Pohjolas värdinna utsändes förut okända sjukdomar över Kalevala: 1—190. — Väinämöinen botar folket genom kraftiga besvärjelser och läkemedel: 191—362 | sid. 279—291 |
| Fyrtiosjätte sången. Pohjolas värdinna utsänder en björn för att förgöra boskapen i Kalevala: 1—20. — Väinämöinen fäller björnen, varefter enligt övlig plägsed ett rikligt gästabud firas i Kalevala: 21—606. — Väinämöinen spelar och sjunger, och önskar att även framdeles lika glada fester måtte äga rum i Kalevala: 606—644 | sid. 292—313 |
| Fyrtiosjunde sången. Solen och månen nedstiga för att lyssna på Väinämöinens spel; Pohjolas värdinna tager dem i sitt våld, instänger dem i ett berg och rövar slutligen även elden ur Kalevalas stugor: 1—40. — Mörker råder i naturen: Ukko, luftens gud, gripes av ledsnad och uppslår eld: 41—82. — Elden faller ner till jorden; Väinämöinen och Ilmarinen begiva sig ut för att uppsöka honom: 82—126. — Luftens dotter omtalar att elden nedfallit i Aluejärvi och där blivit uppslukad av |
