Kalevala/Sång 41
< Kalevala
| ← Sång 40. |
|
Sång 42. → |
FYRTIOFÖRSTA SÅNGEN.
Gamle trygge Väinämöinen,
Den evärdelige sångarn
Ställer fingrarna i ordning,
Tvättar sina tvenne tummar,
Sätter sig på glädjestenen,
Tager plats på sångarhällen,
På den silverrika kullen,
Toppen av den gyllne höjden,
Tar i fingrarna sin harpa,
10. Lägger kupan ner på knäna,
Strängaspelet under handen,
Höjer nu sin röst och säger:
»Komma må envar att höra,
Som ej hittills har förnummit
Fröjden av de gamla runor,
Strängaspelets klara toner!»
Därpå gamle Väinämöinen
Började att skickligt spela
På den goda gäddbensharpan,
20. På sin Kantele av fiskben;
Smidigt höjde sig hans fingrar,
Tummen lyfte sig med lätthet.
Nu blev glädjen först en glädje,
Nu fick jublet ljud av jubel,
Spelet ljöd som spel omsider
Och en verklig sång var sängen.
Välljud steg ur gäddans tänder,
Klar en klang ur fiskens ryggben,
Ljuvligt ljödo hingstens tagel,
30. Springarns hår, till strängar snodda.
Så den gamle Väinö spelte,
Och ej fanns ett djur i skogen,
Springande på fyra fötter,
Lufsande med ludna smalben,
Som ej kom att spelet höra,
Att dess glädjeljud beundra.
Ekorrn styr ditåt sin kosa,
Fram från träd till träd han hoppar;
Hermelinerna sig närma,
40. Sätta sig på gärdesgården;
Älgar springa fram på heden,
Lodjur taga del i fröjden.
Vargen vaknar uti kärret,
Björnen bryter upp från sandmon,
Ur sitt ide under tallar,
Ur det granomhöljda snåret;
Vargen vandrar vida sträckor,
Björnen tågar över tallmon,
Sätter sig på gärdesgården,
50. Stiger upp på själva ledet;
Stängslet ner på berget störtar,
Ledet in i lunden rasar;
Björnen hoppar i ett granträd,
Kliver upp i tallens krona,
För att höra strängaspelet,
Att dess ljuva klang beundra.
Tapiolas trägne gubbe,
Själve Metsola-behärskarn,
Hela Tapiola-skaran,
60. Både ynglingar och tärnor
Trädde på en topp av berget
Att till harpospelet lyssna;
Även själva skogsvärdinnan,
Tapiolas trägna husmor
Klädde sig i blåa strumpor,
Snörde röda band i skorna,
Satte sig i björkens knyla,
Stödde sig mot alens krökning
För att Kantele få höra,
70. Giva akt på harpospelet.
Även alla luftens fåglar,
Som på tvenne vingar sväva,
Yrde fram med fart till stället,
Sköto ner med största snabbhet,
Att den höga sången höra,
Att dess ljuva klang beundra.
Örnen i sitt bo förnimmer
Suomi-spelets sköna toner,
Lämnar ungarna i boet,
80. Flyger själv åstad till stället,
Där den ädle hjälten spelte,
Där sin harpa Väinö rörde.
Ner från höjden flyger örnen,
Höken skjuter fram ur molnen,
Allan ur de djupa böljor,
Svanen från det sanka kärret;
Och varenda liten bofink,
Alla kvittrande små fåglar,
Flere hundratal av siskor,
90. Nära tusen glada lärkor
Fröjda sig i luftens rymder,
Kvittra muntert på hans skuldror,
Medan fadern glädje väcker,
Medan Väinämöinen spelar.
Även luftens Luonnottaret,
Rymdens undersköna tärnor
Undra över glädjeljuden,
Lyssna uppå strängaspelet;
En på luftens loka sitter,
100. Strålande på himlabågen,
På en liten sky en annan,
Glänsande på rosig molnkant.
Kuutar, unga mön, den fagra,
Päivätär, den sköna tärnan,
Sutto vid sin vävsked båda,
Läto skaften höjas, sänkas,
Vävde på en gyllne vävnad,
Sysslade med tyg av silver
Vid en rand av purpurmolnet,
110. På ett hörn av himlabågen.
Men då nu de fingo höra
Dessa harpans ljuva toner,
Flög ur handen deras vävkam,
Föll ur deras fingrar spolen,
Brast i väven gyllne garnet,
Sprungo skaftens silvertrådar.
Icke fanns ett enda väsen,
Ej en varelse i vattnet,
Simmande med tre par fenor,
120. Ej den allra största fisksvärm,
Som nu icke kom att höra,
Att beundra glädjeljuden.
Gäddor styrde fram i bukter,
Ovigt summo vattnets hundar,
Laxar nalkades från grunden,
Sikar ifrån djupa ställen,
Abborrar och smärre mörtar,
Mujkor jämte andra fiskar
Kommo simmande mot vassen,
130. Lade sig vid stranden alla
För att Väinös sång få höra,
Att till harpospelet lyssna.
Ahto, konungen på vågen,
Vattnets gubbe, vassbeskäggad,
Stiger upp vid vattenbrynet,
Smyger fram bland näckrosbladen,
Lyssnar där till glädjeljuden,
Yttrar själv till slut och säger:
»Sådant har jag ej fått höra —
140. Ej så länge tiden varat —
Som den gamle Väinös toner,
Som den höge sångarns runor.»
Sotkottaret, systerparet,
Vassens svägerskor vid stranden,
Släta sina långa lockar,
Kamma ut det rika håret
Med en silverskaftad borste,
Med en hårkam, guldbeslagen,
Höra då ett sällsamt välljud,
150. Strängaspelets sköna toner,
Och i vattnet faller kammen,
Silverborsten ner i böljan:
Sina lockars vård de glömma,
Lämna håret skött till hälften.
Även själva vattnets moder,
Med den vassbetäckta barmen,
Höjde sig till slut ur havet,
Dök omsider upp ur vågen,
Smög sig fram igenom vassen,
160. Stödde sig emot en klippa
För att höra sångens toner,
Väinämöinens spel på harpan,
Ty så underbar var sången
Och så härligt harpospelet;
Djupt i sömn hon här försjunker,
Dignar slumrande vid stranden
Ovanpå en gråsprängd klippa,
Vid den breda hällens framkant.
Men den gamle Väinämöinen
170. Spelade en dag och tvenne,
Och ej fanns det någon hjälte,
Ej en enda man så modig,
Ej en man och ej en kvinna,
Ej en mö med långa lockar,
Som ej härvid tårar fällde,
Som ej djupt i hjärtat rördes.
Unga gräto, gamla gräto,
Än ej gifta männer gräto,
Likaledes gifta männer,
180. Halvuppvuxna unga gossar,
Både ynglingar och tärnor,
Alla flickor små därjämte,
Ty så underbar var sången,
Gubbens strängaspel så ljuvligt.
Till och med för Väinämöinen
Svällde ymnigt tårekällan;
Tårar runno från hans ögon,
Stora klara droppar föllo,
Vida trindare än tranbär,
190. Ännu rundare än ärter,
Mycket digrare än järpägg,
Större än en svalas huvud.
Så hans ögons tårar flöto,
Runno tätt uppå varandra,
Föllo ner uppå hans kinder,
På den gamles sköna anlet’,
Och ifrån hans sköna anlet’
Ner uppå hans breda haka,
Runno från hans breda haka
200. Ner uppå det välvda bröstet,
Och ifrån det välvda bröstet
Ner uppå de fasta knäna,
Flöto från de fasta knäna
Ner uppå hans höga vrister,
Runno från hans höga vrister
Under fötterna på marken;
Genom mantlar fem de trängde,
Genom sex hans gyllne gördlar,
Genom sju hans blåa skjortor,
210. Genom åtta vadmalsrockar.
Och de klara tårar flöto
Från den gamle Väinös närhet
Till det blåa havets stränder
Och från blåa havets stränder
Under vattnets klara yta
Ner i djupets svarta gyttja.
Men den gamle Väinämöinen
Höjde då sin röst och sade:
»Finnes väl bland denna ungdom,
220. Uti denna sköna skara,
Uti detta stora släkte,
Här, bland faderns många söner,
Den som hämtar mina tårar
Upp ur havets klara vågor?»
Honom svara då de unga,
Svara likaså de gamla:
»Icke finns bland denna ungdom,
Uti denna sköna skara,
Uti detta stora släkte,
230. Här, bland faderns många söner,
Den som hämtar dina tårar
Upp ur vattnets klara böljor.»
Sade gamle Väinämöinen,
Tog till orda själv och talte:
»Den som samlar mina tårar,
Den som dessa droppar hämtar
Upp ur vattnets klara böljor,
Skänker jag en silkesklädnad.»
Kraxande då kommer korpen;
240. Sade gamle Väinämöinen:
»Gå att taga mina tårar
Upp ur havets klara böljor,
Och en silkesdräkt jag ger dig!»
Korpen finner dem dock icke.
Detta hör den blåa knipan,
Och till stället hon sig närmar.
Sade gamle Väinämöinen:
»Ofta nog, du blåa knipa,
Doppar du din näbb i vågen,
250. Söker du i vattnet svalka:
Gå att samla mina tårar
Under vattnets klara yta!
Jag den bästa lön dig giver,
Skänker dig en silkesklädnad.»
Knipan skyndar då att söka
Gamle Väinämöinens tårar
Under vattnets klara yta,
I den svarta dyn på djupet:
Samlar tårarna ur havet,
260. Hämtar dem i Väinös händer,
Men förvandlade de blivit,
Härligt voro de förbytta,
Omgestaltade till pärlor,
Pärlor, skimrande och klara,
Ämnade att kungar smycka,
Att förnöja jordens store.
Den evärdelige sångarn
Ställer fingrarna i ordning,
Tvättar sina tvenne tummar,
Sätter sig på glädjestenen,
Tager plats på sångarhällen,
På den silverrika kullen,
Toppen av den gyllne höjden,
Tar i fingrarna sin harpa,
10. Lägger kupan ner på knäna,
Strängaspelet under handen,
Höjer nu sin röst och säger:
»Komma må envar att höra,
Som ej hittills har förnummit
Fröjden av de gamla runor,
Strängaspelets klara toner!»
Därpå gamle Väinämöinen
Började att skickligt spela
På den goda gäddbensharpan,
20. På sin Kantele av fiskben;
Smidigt höjde sig hans fingrar,
Tummen lyfte sig med lätthet.
Nu blev glädjen först en glädje,
Nu fick jublet ljud av jubel,
Spelet ljöd som spel omsider
Och en verklig sång var sängen.
Välljud steg ur gäddans tänder,
Klar en klang ur fiskens ryggben,
Ljuvligt ljödo hingstens tagel,
30. Springarns hår, till strängar snodda.
Så den gamle Väinö spelte,
Och ej fanns ett djur i skogen,
Springande på fyra fötter,
Lufsande med ludna smalben,
Som ej kom att spelet höra,
Att dess glädjeljud beundra.
Ekorrn styr ditåt sin kosa,
Fram från träd till träd han hoppar;
Hermelinerna sig närma,
40. Sätta sig på gärdesgården;
Älgar springa fram på heden,
Lodjur taga del i fröjden.
Vargen vaknar uti kärret,
Björnen bryter upp från sandmon,
Ur sitt ide under tallar,
Ur det granomhöljda snåret;
Vargen vandrar vida sträckor,
Björnen tågar över tallmon,
Sätter sig på gärdesgården,
50. Stiger upp på själva ledet;
Stängslet ner på berget störtar,
Ledet in i lunden rasar;
Björnen hoppar i ett granträd,
Kliver upp i tallens krona,
För att höra strängaspelet,
Att dess ljuva klang beundra.
Tapiolas trägne gubbe,
Själve Metsola-behärskarn,
Hela Tapiola-skaran,
60. Både ynglingar och tärnor
Trädde på en topp av berget
Att till harpospelet lyssna;
Även själva skogsvärdinnan,
Tapiolas trägna husmor
Klädde sig i blåa strumpor,
Snörde röda band i skorna,
Satte sig i björkens knyla,
Stödde sig mot alens krökning
För att Kantele få höra,
70. Giva akt på harpospelet.
Även alla luftens fåglar,
Som på tvenne vingar sväva,
Yrde fram med fart till stället,
Sköto ner med största snabbhet,
Att den höga sången höra,
Att dess ljuva klang beundra.
Örnen i sitt bo förnimmer
Suomi-spelets sköna toner,
Lämnar ungarna i boet,
80. Flyger själv åstad till stället,
Där den ädle hjälten spelte,
Där sin harpa Väinö rörde.
Ner från höjden flyger örnen,
Höken skjuter fram ur molnen,
Allan ur de djupa böljor,
Svanen från det sanka kärret;
Och varenda liten bofink,
Alla kvittrande små fåglar,
Flere hundratal av siskor,
90. Nära tusen glada lärkor
Fröjda sig i luftens rymder,
Kvittra muntert på hans skuldror,
Medan fadern glädje väcker,
Medan Väinämöinen spelar.
Även luftens Luonnottaret,
Rymdens undersköna tärnor
Undra över glädjeljuden,
Lyssna uppå strängaspelet;
En på luftens loka sitter,
100. Strålande på himlabågen,
På en liten sky en annan,
Glänsande på rosig molnkant.
Kuutar, unga mön, den fagra,
Päivätär, den sköna tärnan,
Sutto vid sin vävsked båda,
Läto skaften höjas, sänkas,
Vävde på en gyllne vävnad,
Sysslade med tyg av silver
Vid en rand av purpurmolnet,
110. På ett hörn av himlabågen.
Men då nu de fingo höra
Dessa harpans ljuva toner,
Flög ur handen deras vävkam,
Föll ur deras fingrar spolen,
Brast i väven gyllne garnet,
Sprungo skaftens silvertrådar.
Icke fanns ett enda väsen,
Ej en varelse i vattnet,
Simmande med tre par fenor,
120. Ej den allra största fisksvärm,
Som nu icke kom att höra,
Att beundra glädjeljuden.
Gäddor styrde fram i bukter,
Ovigt summo vattnets hundar,
Laxar nalkades från grunden,
Sikar ifrån djupa ställen,
Abborrar och smärre mörtar,
Mujkor jämte andra fiskar
Kommo simmande mot vassen,
130. Lade sig vid stranden alla
För att Väinös sång få höra,
Att till harpospelet lyssna.
Ahto, konungen på vågen,
Vattnets gubbe, vassbeskäggad,
Stiger upp vid vattenbrynet,
Smyger fram bland näckrosbladen,
Lyssnar där till glädjeljuden,
Yttrar själv till slut och säger:
»Sådant har jag ej fått höra —
140. Ej så länge tiden varat —
Som den gamle Väinös toner,
Som den höge sångarns runor.»
Sotkottaret, systerparet,
Vassens svägerskor vid stranden,
Släta sina långa lockar,
Kamma ut det rika håret
Med en silverskaftad borste,
Med en hårkam, guldbeslagen,
Höra då ett sällsamt välljud,
150. Strängaspelets sköna toner,
Och i vattnet faller kammen,
Silverborsten ner i böljan:
Sina lockars vård de glömma,
Lämna håret skött till hälften.
Även själva vattnets moder,
Med den vassbetäckta barmen,
Höjde sig till slut ur havet,
Dök omsider upp ur vågen,
Smög sig fram igenom vassen,
160. Stödde sig emot en klippa
För att höra sångens toner,
Väinämöinens spel på harpan,
Ty så underbar var sången
Och så härligt harpospelet;
Djupt i sömn hon här försjunker,
Dignar slumrande vid stranden
Ovanpå en gråsprängd klippa,
Vid den breda hällens framkant.
Men den gamle Väinämöinen
170. Spelade en dag och tvenne,
Och ej fanns det någon hjälte,
Ej en enda man så modig,
Ej en man och ej en kvinna,
Ej en mö med långa lockar,
Som ej härvid tårar fällde,
Som ej djupt i hjärtat rördes.
Unga gräto, gamla gräto,
Än ej gifta männer gräto,
Likaledes gifta männer,
180. Halvuppvuxna unga gossar,
Både ynglingar och tärnor,
Alla flickor små därjämte,
Ty så underbar var sången,
Gubbens strängaspel så ljuvligt.
Till och med för Väinämöinen
Svällde ymnigt tårekällan;
Tårar runno från hans ögon,
Stora klara droppar föllo,
Vida trindare än tranbär,
190. Ännu rundare än ärter,
Mycket digrare än järpägg,
Större än en svalas huvud.
Så hans ögons tårar flöto,
Runno tätt uppå varandra,
Föllo ner uppå hans kinder,
På den gamles sköna anlet’,
Och ifrån hans sköna anlet’
Ner uppå hans breda haka,
Runno från hans breda haka
200. Ner uppå det välvda bröstet,
Och ifrån det välvda bröstet
Ner uppå de fasta knäna,
Flöto från de fasta knäna
Ner uppå hans höga vrister,
Runno från hans höga vrister
Under fötterna på marken;
Genom mantlar fem de trängde,
Genom sex hans gyllne gördlar,
Genom sju hans blåa skjortor,
210. Genom åtta vadmalsrockar.
Och de klara tårar flöto
Från den gamle Väinös närhet
Till det blåa havets stränder
Och från blåa havets stränder
Under vattnets klara yta
Ner i djupets svarta gyttja.
Men den gamle Väinämöinen
Höjde då sin röst och sade:
»Finnes väl bland denna ungdom,
220. Uti denna sköna skara,
Uti detta stora släkte,
Här, bland faderns många söner,
Den som hämtar mina tårar
Upp ur havets klara vågor?»
Honom svara då de unga,
Svara likaså de gamla:
»Icke finns bland denna ungdom,
Uti denna sköna skara,
Uti detta stora släkte,
230. Här, bland faderns många söner,
Den som hämtar dina tårar
Upp ur vattnets klara böljor.»
Sade gamle Väinämöinen,
Tog till orda själv och talte:
»Den som samlar mina tårar,
Den som dessa droppar hämtar
Upp ur vattnets klara böljor,
Skänker jag en silkesklädnad.»
Kraxande då kommer korpen;
240. Sade gamle Väinämöinen:
»Gå att taga mina tårar
Upp ur havets klara böljor,
Och en silkesdräkt jag ger dig!»
Korpen finner dem dock icke.
Detta hör den blåa knipan,
Och till stället hon sig närmar.
Sade gamle Väinämöinen:
»Ofta nog, du blåa knipa,
Doppar du din näbb i vågen,
250. Söker du i vattnet svalka:
Gå att samla mina tårar
Under vattnets klara yta!
Jag den bästa lön dig giver,
Skänker dig en silkesklädnad.»
Knipan skyndar då att söka
Gamle Väinämöinens tårar
Under vattnets klara yta,
I den svarta dyn på djupet:
Samlar tårarna ur havet,
260. Hämtar dem i Väinös händer,
Men förvandlade de blivit,
Härligt voro de förbytta,
Omgestaltade till pärlor,
Pärlor, skimrande och klara,
Ämnade att kungar smycka,
Att förnöja jordens store.
| ← Sång 40. | Upp till början av sidan. | Sång 42. → |