våldsammaste förebilder. Hvad först beträffar de förbjudna varorna, d. v. s. industriprodukterna, straffades smugglingsbefälet af olika grader med tio års straffarbete och brännmärkning, medan de meniga verktygen vid förmildrande omständigheter kunde slippa undan med en lindrigare straffart (peines correctionnelles) jämte 5—10 års polisuppsikt. Smuggling af tarifferade varor, d. v. s. kolonialvaror, medförde upp till fyra års straffarbete, medan »enkel smuggling», »utan öfverenskommelse eller förbindelse af beskaffenhet att skapa ett företag eller en försäkring», ej ledde till straffarbete. Ännu större räckvidd än straffen för smugglarna fingo bestämmelserna om varornas behandling. För kolonialvaror inskränkte man sig till konfiskation såsom förut — varorna skulle säljas på auktion hvar sjätte månad — men i afseende på förbjudna varor tog Napoleon nu steget fullt ut och påbjöd efter mönster, som vi funnit redan i den engelska 1600-tals-lagstiftningen (ofvan sid. 7), att de skulle offentligen brännas eller eljest förstöras efter dess förinnan uppsatt förteckning med utsatta priser. För hela denna drakoniska lagstiftning inrättades särskilda tulldomstolar, cours prévôtales des douanes, hvilkas verksamhet har stått för eftervärlden som kulmen af det förtryck kontinentalsystemet medförde.[1]
Det system af korruption, som Napoleons verktyg skapat under den äldre ordningen, kunde emellertid ej utan vidare bringas ur världen genom att kejsaren själf förde in fiskalismen i stället för den fullständiga afspärrningen; tvärtom är det proportionsvis snarast ännu fler exempel på mutor och underslef man finner efter än före Trianon- och Fontainebleaudekreten. Men Napoleon har å sin sida i stor utsträckning ändrat sin behandling af dem, till öfverensstämmelse med sina nya fiskaliska tendenser; hans metod är helt enkelt att begära del i de oredliga ämbetsmännens mutor och på så sätt göra dem till svampar, hvarigenom han suger till sig inkomster från den olofliga handeln. Likheten med Trianonsystemet är alltså påtaglig. Särskildt betecknande är härvid ett par fall från början af 1811. Till de allra värst komprometterade hörde franske konsuln i Königsberg, Clérembault, som släppt lös fjorton engelska fartyg i Östersjön — tillhörande en
- ↑ Dekret 9 juli (om Hollands införlifning) § 10, 5 aug. (Trianontariffen), 27 sept., 18 — enligt arkivalisk uppgift 19 — okt. (Fontainebleaudekr.), 1 nov.: Bull. des lois IV. série 299 n:r 5724, 304 n:r 5778, 315 n:r 5958, 321 n:r 6040, 324 n:r 6067. — Thiers a. st. — Levasseur, Hist. d. cl. ouv. 1789—1870 I 481 ff. — Zeyss, Entstehung d. Handelskammern 140 n., 149 ff. — Schäfer 444. — Bourrienne VII 233.
