samstämmiga upplysningar till den grad genomfördt, att det allra mesta af ej blott Englands utrikeshandel utan af hela världens sjöhandel drefs med engelska licenser, hvilket ej hindrade att exempelvis Helgolandsköpmännen kände sig begränsade i sin verksamhet genom att ej få så många licenser de önskade. Genom licenssystemet låg i själfva verket så godt som hela makten öfver utrikeshandeln i engelska regeringens och närmast i handelsministerns hand. Redan detta var nog att föranleda ständiga angrepp mot hela systemet från oppositionens sida, liksom det väckte stor ovilja hos affärsvärlden, som redan börjat betrakta statens oförmåga att bedöma kommersiella frågor nästan såsom ett axiom. Visserligen hade det vid två olika tillfällen, 1805 och 1807, gifvits vissa generella undantag från gällande föreskrifter, särskildt för import till England af lifsmedel och råvaror. Men köpmännen ansågo tydligen, och sannolikt på grund af vunnen dyrköpt erfarenhet, att flottans fartygschefer och enskilda kapare ej afhöllo sig från att uppbringa andra fartyg än dem som hade formliga licenser och fortforo därför att taga ut sådana äfven när det strängt juridiskt sedt var öfverflödigt.
Detta sakernas tillstånd kunde enligt oppositionens mening ej upphöra, förrän man afskaffat de påbud, från hvilka licenserna medgåfvo befrielse i de individuella fallen. Oppositionen betraktade sålunda licenssystemet som en ytterligare olägenhet af Orders in Council och inbegripna i samma fördömelse som dessa. I underhuset voro oppositionens hufvudtalare i ekonomiska frågor, särskildt juniorchefen för den ännu världsberömda firman Baring Brothers & Co., Alexander Baring, advokaten Henry Brougham och Francis Horner, upphofsman till och ordförande i 1810 års ryktbara valutautskott (Bullion Committee), därför outtröttliga i sina angrepp på licensväsendet. De två förstnämnde fullföljde jämte bl. a. juristen J. Phillimore (författare till skriften Reflections on the Nature and Extent of the License Trade, 1811) kampanjen äfven utanför parlamentet, Baring särskildt genom sin skrift An Inquiry into the Causes and Consequences of the Orders in Council (1808). Oppositionens angrepp bemöttes emellertid från regeringens sida med att licenser skulle behöfvas lika fullt, också om Orders in Council och blockaderna alldeles upphäfdes — 1812 förklarade dåvarande utrikesministern lord Castlereagh, att ej en femtedel af licenserna berodde på Orders in Council — nämligen som form för dispens från förbudet att handla med fienden. Och eftersom denna handel allmänt ansågs lika själfklart böra vara förbjuden i lag
