en skärpning för agrarländerna, men detta därigenom att all sjöhandel inom Napoleons maktområde nu gjordes beroende af franska licenser, d. v. s. af kejsarens penningbehof eller nåd. Den speciella ovilja, hvarmed kontinentalsystemet uppenbarligen betraktades i agrarländerna, förklaras likväl öfver hufvud taget mindre af den faktiska skadan för dessa länders näringslif än af att politiken icke här tillgodosåg något protektionistiskt element och därför icke erbjöd det populära föreställningssättet någon ersättning alls för de ständiga och ytterligt irriterande obehag den vållade.
Om alla fastlandsstaterna inom Napoleons maktsfär måste det gälla, att kontinentalsystemet verkade återhållande på exporten genom att försvåra importen, som det utgör exportens enda uppgift att likvidera. Man kan också uttrycka saken så, att den ökade själftillräckligheten måste minska exportbehofvet genom att minska importen. Det enda rimligtvis tänkbara undantaget härifrån kunde vara, om den landväga importen i något fall ökades mer än den sjöväga minskades, och det är ej uteslutet, att Sachsens starkt utvidgade förbindelser med Östeuropa ledde till ett dylikt resultat.
Så måste alltså läget principiellt betraktadt ha tett sig för kontinentalstaterna. Hvad åter England beträffar, kan man på detta stadium fatta sig kortare. Det närmaste målet för Napoleons politik var ju att åstadkomma en rubbningsverkan, att hindra afsättningen för såväl de tillverkade industriprodukterna som de i reexportsyfte införda kolonialvarorna, med däraf följande ruin för kreditsystemet och arbetslöshet inom industrien. Så länge det endast är fråga om dylika korttidsfenomen, måste motsatsen mellan England och fastlandet bli mycket stor, varuöfverflöd bli rådande i öriket och varubrist på kontinenten. I den mån åter afspärrningen från fastlandet blef varaktig och ej gjordes betydelselös genom ökad afsättning på andra världsdelar, måste Englands näringslif däremot komma att orienteras i samma riktning som fastlandets, nämligen till ökad själftillräcklighet. Det förlustbringande i utrikeshandel, sjöfart och exportindustri måste nämligen göra produktionen för inhemsk afsättning mer lönande och alltså vrida den svindlande snabba utveckling tillbaka, hvari England just då befann sig. Ingenting tyder på att Napoleon tänkte så långt, tvärtom skulle dylika spekulationer utan tvifvel ha besvarats med något af hans vanliga öppenhjärtiga omdömen om »ideologerna»; men det hindrar ej att sammanhanget är sådant.
Uppenbarligen skulle detta ha försämrat Englands ekonomiska
