i denna ändring af syftemålen utan också i att man realiter satte i system en helt annan ordning än den som gällde på papperet. Delvis var detta fallet med de rent sjökrigsrättsliga åtgärderna, närmast blockaderna, men i ännu högre grad gällde det förbudet för handel med fienden (Trading with the Enemy). Denna princip betraktades särskildt i England som ofrånkomlig folkrättsregel och upprätthölls därför undantagslöst på papperet, hvartill också medverkade önskan att markera den moraliska klyfta som skulle skilja de egna undersåtarna från fienden, eller, såsom det hette, »för att hindra förrädisk och opassande förbindelse».[1] Men det fanns ej ens en tanke på att grundsatsen skulle genomföras i praktiken. Med nästan grotesk styrka framträder motsatsen mellan doktrin och praxis på ett ställe i Stephens bok, där han diskuterar den invändningen mot hans yrkanden på åtgärder mot den neutrala handeln, att de skulle bringa England i krig med de dåvarande neutrala och därmed hindra dess export. Han säger där:
»Det frågas: hvem skulle sedan öfvertaga våra industriprodukter? Jag svarar: våra allierade, våra medborgare, våra gamla och nya fiender själfva. Under sista kriget [då Spanien och England voro fiender] hindrade intet annat spanska Amerika från att förses med brittiska varor på brittiska fartyg — fastän de därigenom voro underkastade konfiskation hos båda de krigförande — än att handeln redan öfvertagits och marknaderna öfverfyllts genom importen under neutral flagg.
Men [frågar man] skulle jag vilja tillråda efterlåtenhet gentemot dessa nya metoder att undsätta de fientliga kolonierna? Efterlåtenheten vore öfverflödig. Ej ens våra egna krigsåtgärder skulle vara i stånd att besegra utvecklingskraften hos vår egen handel, om den befrias från den onaturliga och ödeläggande konkurrensen från sina nuvarande gynnade fiender. Man skulle ofta uppbringa de sjöfarande och kondemnera deras laster, men verkan skulle hufvudsakligen bli att höja priset hos fienden, och skillnaden skulle gå i våra [kapande] sjömäns fickor. Själfva de konfiskerade varorna skulle söka sig väg från våra kolonier till fiendens område.[2]
Ett mer typiskt exempel på förmågan att »make the best of both worlds» kan svårligen begäras; rättsprincipen om handelsförbud mot fienden upprätthålles ståndaktigt, samtidigt med att landets, enligt
