den djupt rotade föreställningen, stora intresse af export just till fienden fullt tillgodoses. Samma dubbelhet i åskådning men i synnerhet dess senare hälft framgår också af nästan hvarje uttalande från denna tid. Och då viljan fanns, var det icke svårt att finna former för dess genomförande. Ett af dessa var systemet med licenser, om hvilka Stephen säger, att de voro lika lättförvärfvade som påfliga dispenser på Luthers tid. Ett annat var det system, som kallades neutralisation, hvarigenom fartyg och laster, som faktiskt tillhörde endera af de krigförande, med beedigade d. v. s. menediga vittnesmål förklarades tillhöra neutrala. Denna taktik, som dock delvis vändes emot de krigförandes egna sträfvanden och i dessa fall bekämpades både af domstolarna och af den officiella politikens vapendragare, var fullt affärsmässigt ordnad, med ett kommissionsarvode på 1—2 % för den firma som åtog sig saken. Särskildt Emden i det Preussen tillhöriga och därför i allmänhet neutrala Ostfriesland var en medelpunkt härför, och det klagades mycket öfver att engelska sjöförsäkringsfirmor mot en särskild premie på 1 % förbundo sig att afstå från att göra gällande den invändning emot lasternas fientliga ursprung, som på grund af lagen alltid medförde försäkringens ogiltighet. Vid sidan af allt detta återstod alltid att se genom fingrarna med en olaglighet som man ej hade för afsikt att hindra; och det är betecknande för läget, att svenska kaptener under år 1794 öppet i engelska sjötullen deklarerade fransk hamn som destination för sina fartyg. Handeln med fienden framträder också som ett tämligen själfklart faktum i hvarje behandling af de kommersiella förhållandena, hvilket belyses af ett sådant drag som att, enligt själfva den engelska handelsstatistiken, fiendeländerna Frankrikes, Belgiens och Hollands andel i Englands totalexport under perioden 1792—1800 endast nedgick från 15 till 12 procent, onekligen äfven ett bevis för Stephens sats om de engelska krigsåtgärdernas oförmåga att besegra utvecklingskraften hos Englands egen handel.[1]
Efter att den allmänna karaktären af tidens sjöspärrningspolitik nu
som hastigast skisserats, kan det vara lämpligt att mera konkret visa
utvecklingen af dessa åtgärder under åren från Englands ingripande i
revolutionskriget 1793 fram till freden i Amiens 1802. Den erbjuder
- ↑ Stephen 39, 169, 70 ff., m. fl. st. — Rose (Vice Pres. i Board of Trade) i underhuset 3 mars 1812 (Hansard XXI 1122). — Mahan, Influence of Sea Power upon the French Revolution and Empire 1793—1812 II (1893) 309, 252 n. — The Laws of England (ed. Halsbury), s. v. Aliens, I (1907) 311 f. — Wahlström 62 f. — Etc.
