Caillard, att kontinenten skulle stängas genom en serie allianser; »från Tajo till Elbe får det ej finnas någon punkt på fastlandet, där engelsmännen skola kunna sätta sin fot». 1795 pågingo sträfvanden att öfverlämna Portugal åt Spanien för att därigenom »beröfva England en af dess dyrbaraste provinser», och spärrningen af kontinentens hamnar skulle nu gälla sträckan från Gibraltar till Texel (utanför Zuider Zee). Samma tendenser bestämde politiken gent emot Neapel och Belgien. I början af 1797 skref den preussiske utrikesministern Haugwitz i en för ryska regeringens ögon afsedd promemoria, att man ej kunde hysa något tvifvel om direktoriets afsikt att bemäktiga sig Nordsjökusten till Elbes utlopp, då man kände dess planer att isolera England, skilja det från kontinenten och utestänga det från Medelhafvets, oceanens och Nordsjöns hamnar. Ungefär samtidigt rapporterade amerikanske ministern i London, visserligen den gången oriktigt men tydligen enligt ett där gängse rykte, att Frankrike begärt hansestädernas afspärrning från handel med England och efter afslag därpå återkallat sin därvarande minister.[1] Äfven Östersjön skulle 1795 stängas för engelsmännen genom att Sverige och Danmark spelades ut emot det då engelskvänliga Ryssland. Den mest karakteristiska bland alla dessa förelöpare till Napoleons politik är dock den af Sorel framdragna instruktionen för Frankrikes sändebud i Haag (6 och 7 fructidor år III—23 och 24 aug. 1795); den förtjänar att citeras ordagrant (blott med en kursivering):
»Förbundet med Holland erbjuder det viktigaste resultatet af alla, nämligen att utestänga engelsmännen från kontinenten, afspärra dem i krigstid från Bayonne till norr om Friesland, liksom från tillträdet till Östersjön och hafven i norr. Handeln med det inre af Tyskland återgår därmed i sina naturliga fåror . . . . . Beröfvadt dessa ofantliga afsättningsområden, plågadt af upplopp och oroligheter, som skulle bli följden däraf, får England stora svårigheter med sina koloniala och asiatiska varor. Såsom osäljbara komma dessa att sjunka till låga priser, och engelsmännen se sig besegrade genom öfverflöd, liksom de velat besegra fransmännen genom brist.»
I detta yttrande kommer exportstrypningens oss välbekanta vapen särskildt tydligt till uttryck, och dess öfverensstämmelse med Napo-
- ↑ Preussen und Frankreich von 1795 bis 1807 (Publicationen aus den K. Preussischen Staatsarchiven VIII), ed. Bailleu, I (1881) 113. — Mahan, senast anf. arb. II 247 f.
