leons hela motivering för kontinentalsystemet är mycket slående — ett utmärkt parallellt exempel erbjuder sålunda den skrytsamma öfversikt som förelades lagstiftande kåren 1807 (nedan sid. 50). Men tankegången måste också ses i sammanhang med de franska revolutionärernas, sedermera af Napoleon öfvertagna, uppfattning om innebörden af och grunden för Englands ekonomiska maktställning, och 1795 års instruktion utgör alltså en lämplig öfvergång till detta lärorika kapitel.
IV. Ekonomiska idéer
med hänsyn
till
Englands
ställning
»Die Ursachen des Auff- und Abnehmens der Städt, Länder und
Republicken» — för att begagna titeln på en bok af den gamle
merkantilisten Johann Joachim Becher — ha alltid varit och äro ännu
i dag ett mycket dunkelt kapitel, som det ekonomiska tänkandet långt
ifrån fullt klarlagt. Under den nu ifrågavarande perioden utgjorde
grunderna för Englands ställning såsom ledande handels-, sjöfarts-
och kolonialnation efter Nederländernas relativa återgång en ständig
källa till undran och föranledde misstro mot hållbarheten i hela dess
ekonomiska byggnad. Misstron var mest förklarlig i franska kretsar
och enkannerligen hos fr nska revolutionärer. Ty för dessa i Rousseaus
skola fostrade ekonomiska dilettanter måste det onaturliga och
följaktligen ohållbara i en till den grad från jorden lösgjord organisation
förefalla alldeles påtaglig, så mycket mer som också fysiokratismen
kunde leda till samma slutsatser, i den mån dess inflytande öfver
hufvud taget var att räkna med. Det ihåliga i Englands ekonomiska
system är också omkvädet i det ofta citerade officiella tal, hvari
girondisternas ledare Brissot den 12 januari 1793 i nationalkonventet
framlade hela argumentationen för ett krig med England, i ordalag som
skulle gå igen i den slutliga krigsförklaringen. »Man måste sönderrifva
den slöja som omgifver Englands imposanta koloss»; »när den väl
underrättade iakttagaren med uppmärksamt öga betraktar denna den
engelska storhetens imposanta byggnadsställning (échafaudage), förmår
han genomskåda dess tomhet»; »säg därför, om det icke skall blifva en
lätt sak att kullstörta en makt, hvars kolossala resning röjer dess
svaghet och påkallar dess undergång».[1] Denna framställning af det trolösa
Albion som kolossen på lerfötter går sedan ständigt igen, vare sig den
är endast hvad man önskar eller dessutom hvad man tror eller —
sannolikast — någonting midt emellan. Äfven hos Napoleon har den sitt
underlag i en allmän ekonomisk uppfattning, nämligen om handelns
ringa värde för ett land i jämförelse med industrien och jordbruket,
- ↑ Le Moniteur 15 januari 1793.
