senare vacklande åtgärder icke undgå att drabba särskildt Nordtysklands städer mycket hårdt, hvarjämte deras egenskap af pappersblockad höll oviljan mot Englands sjökrigspolitik vid lif.[1]
Bonaparte å sin sida hade genast efter krigsutbrottet låtit fängsla många tusen resande engelsmän i Frankrike samt utsträckt detta slags krigföring äfven till Holland, och han skred omedelbart till mera omfattande åtgärder i två olika riktningar. Den första gällde Englands utestängning från förbindelse med fastlandet, särskildt med Nordtyskland. För detta ändamål satte han sig i besittning af Hannover, hvilket som bekant tillhörde engelska kungahuset, och utsträckte därifrån sina repressiva åtgärder mot sjöhandelns stora hufvudcentra, Hamburg och Bremen. Hans general, Mortier, fick order att bemäktiga sig alla där befintliga engelska fartyg, varuförråd och matroser. Och ehuru detta misslyckades, gjorde fransmännen sig i stor utsträckning till herrar öfver Englands handel på dessa punkter, såväl öfver hufvud taget genom besittningen af Hannover som särskildt genom ockupation af det lilla hamburgska amtet Ritzebüttel, som omfattade dess uthamn Kuxhaven vid Elbes utlopp. Den första af de nyss omtalade engelska blockadförklaringarna utgjorde svaret härpå, och hansestädernas oberoende fick ständigt nya stötar från båda antagonisterna, af hvilka Napoleon i oktober 1804 helt enkelt lät bortföra engelska sändebudet från hamburgsk, alltså neutral, mark. Dessutom vidtog i början af 1804 en dubbel aktion emot inströmning af engelska varor längre söder ut, i det att tillförseln öfver Emden i det preussiska Ostfriesland uppför Ems till den stora marknaden Frankfurt am Main spärrades genom besättande af staden Meppen vid Ems, samtidigt med att omfattande konfiskationer af engelska varor vidtogos i vasallstaten Holland. I maj 1805 beslöt Napoleon att själf ånyo gripa in mot de engelska varorna i Holland genom att låta franska patruller konfiskera dem utefter holländska sidan af gränsen. Detta föranledde holländska lagstiftande kåren att i största hast förbjuda all samfärdsel med England, påbjuda konfiskation af alla fartyg som kommo därifrån och importförbud på alla engelska varor, äfvensom att förklara vissa varuslag för eo ipso engelska samt slutligen att införa en demarkationslinje, inom hvilken varuupplag voro förbjudna — åtgärder som onekligen i mycket förebåda följande års händelser.
På kontinentalspärrningens område bar detta dock trots allt endast
- ↑ Martens, Nouveau recueil des traités I (1817) 433-39. — Smart I 70 f. — Stephen 31.
