ej längre sina möten i kyrkor och kapell, utan som Guds fria tjänarinna mötte hon fienden på dennes egen eller på neutral mark, såsom i teatrar och andra offentliga samlingslokaler. År 1881 var predikanten fru Booth på allas läppar. Hennes namn var kändt vid Englands universitet, i landets teologiska kretsar, i affärsvärlden, på krogarna såväl som i de stora städernas smutsiga slumkvarter.
I Portsmouth, med sina tusentals soldater och sjömän, hade fru Booth glädjen att bevitna några af de mest underbara frälsningsscener hon någonsin skådat. Först hyrdes en sal, som rymde 1000 personer, men då den visade sig alldeles för liten att rymma de folkskaror, som stodo utanför dörrarne, önskande att slippa in, förhyrdes en större sal, i hvilken under sjutton veckor möten höllos för alltjämt växande åhörareskaror. Blotta tanken på att tala till 3000 personer i en oerhördt stor lokal, hvilket till och med skulle frestat på en stark mans röst, skulle ha varit nog att slå ned modet på de flesta kvinnor. Men fru Booth, som vecka efter vecka talade till denna stora församling af militärer och sjömän, ryggade ej tillbaka för denna uppgift. Hon lät sina barn komma till Portsmouth, vårdade dem med en öm moders omsorg och öfvervakade deras uppfostran, allt under det hon skötte sina offentliga plikter.
Fru Booth brukade ofta för sina vänner beklaga sig öfver att hon icke egde sin mans förmåga att midt i sitt föredrag stanna för att berätta en
