om än det mera direkt tillbakahållande inflytandet stundom lagts ner, så har dock det indirekta alltjämt varit i verksamhet, i det man icke gifvit henne den eggelse och den uppmuntran, som hon behöft.
Hvad har man gjort för att locka henne att odla sin förmåga af meditation, af tänkande? Hvilka fält ha varit öppna för henne? Huru skulle man några generationer tidigare bedömt henne om hon djärfts träda in i lärdomens tempel eller om hon vågat använda sina gåfvor för något praktiskt ändamål? Och har icke ända fram i våra dagar hennes uppfostran varit mera afsedd att göra henne till en träl, en docka, en leksak än till en själfständig, tänkande, intelligent varelse? Vi befinna oss endast vid den kvinliga uppfostrans morgongryning, och därför måste hvarje domslut öfver kvinnan härutinnan anses såsom förhastadt och otillfredsställande. Men Gud vare tack, vi sakna dock icke talrika och ädla exempel på hvad hon kan blifva, då fördom och misstag lämna rum för ljus och sanning och då hennes gåfvor rätteligen uppskattas och utvecklas.
Men jag måste skynda mig att säga några ord om den moraliska sidan af saken. Och här är jag fullkomligt säker på att Edra ord sade mera, än Ni ämnade. Ty jag kan icke tro, att Ni verkligen anser, att kvinnan i moraliskt hänseende är mera bortkommen från Gud än mannen, eller mindre mäktig att innerligt älska och troget tjäna Herren. Om detta vore fallet, skulle icke då den store och rättvise Guden behandlat henne på ett helt annat sätt än det hvarpå han behandlat mannen? Men har han icke satt henne på alldeles samma moraliska ståndpunkt och under samma moraliska lagar som mannen? Står hon icke i samma förhållande till Gud själf och till sedelagen? Är hon icke underkastad samma straff? Och är hon icke arfvinge till samma odödlighet? Alldenstund detta är fallet, så påstår jag, att hon står på lika god moralisk grund som mannen.
Erfarenheten skänker oss också härvidlag afgörande bevis. Hvilka ha, sedan vår Frälsares uppenbarelse i köttet och sedan hans korsfästelse, varit hans talrikaste och
