Jag skall hvarken i denna eller den tillkommande världen glömma vårt möte. Jag hade väntat på vagnen och sprungit ut på gatan för att möta henne och hjälpa henne uppför trappan. Hon försökte att le emot mig genom sina tårar. Hon drog mig in i rummet och berättade så småningom för mig resultatet af undersökningen. Jag satt mållös. Hon reste sig upp från den stol där hon sjunkit ner, kom fram till mig och lade sig på knä och sade: 'Vet du hvad min första tanke var? Att jag icke skall kunna få vårda dig, då din sista stund är inne'.
Jag var som bedöfvad. Det kändes, som stode hela världen stilla. Midt emot mig på väggen hängde en tafla, som förestälde Kristus på korset. Jag tyckte att jag förstod den såsom aldrig förr. Fru Booth talade som en hjälte, som en ängel. Hon talade såsom aldrig tillförne. Jag kunde säga litet eller intet. Jag kunde endast knäfalla vid hennes sida och försöka bedja».
Den dystra nyheten föll äfven öfver de öfriga familjemedlemmarne med förkrossande tyngd. Mr. Bramwell Booth beskrifver på följande sätt icke blott sina egna känslor, utan också sina syskons och hela den stora Arméns, hvars hjärta pulserade i en enda kort, men ångestfull bön: »Herre, om möjligt är, gånge denna kalken ifrån mig»:
»Samma afton skulle Generalen anträda en af sina resor till kontinenten. Viktiga möten hade blifvit arrangerade i Holland, och fru Booth ville ej höra talas om att han skulle inställa sin resa. På vägen till järnvägsstationen kom han till Högkvarteret för att rådgöra med mig. Jag kan aldrig glömma huru jag kände det, då jag förstod doktorernas uttalande. Mitt hjärta stod stilla. Hon hade varit mera än en moder för mig, hon hade varit min ledare och rådgivare, och det tycktes mig omöjligt att undvara henne.
