lefva så länge Frälsningsarmén lefver. Det var ett af de sista budskap hon sände sina soldater och det bragtes dem vid öppnandet af det stora vinterfälttåget för själar år 1889.
»Vattnen höja sig, men jag höjer mig också. Jag är icke under dem, utan öfver. Oroen eder icke för eder död; lefven blott väl, och då skolen I också dö väl – – –».
En söndag, då hon haft en mycket svår och smärtsam förmiddag, bad hon att blifva flyttad in i ett annat rum. Sedan man skyndat att efterkomma hennes önskan, begärde hon att fanan omedelbart återigen skulle sättas upp öfver hennes bädd. Två officerare fäste upp den öfver hennes hufvud, och Generalen sade: »Nu hänger fanan öfver ditt hufvud, min älskling».
Fru Booth: »Låt mig känna den».
Miss Eva för hennes hand till fanan och fru Booth anmärker: »Blod och eld! Ett mycket lämpligt motto för det lif jag lefvat! Det har varit en hård strid».
Generalen: »Ja, blod och eld. Men, min älskling, ett annat ord borde tilläggas: seger».
Fru Booth: »Jag vill fortsätta min strid . . . . .»
Generalen (med bruten stämma): »Det är rätt, min vän, håll ut ännu en stund – kampen skall snart vara afslutad, och segern skall vara din».
Fru Booth: »Nästa gång jag ser denna fana, skall jag se ned i stället för upp till den – jag är då höjd öfver sorger och lidanden».
