»Jag anser, att det borde vara själfklart för hvar och en, att den viktigaste fråga, som någonsin kan upptaga en människas sinne, är den: Huru mycket lika Gud kunna vi blifva — huru nära Gud kunna vi komma under vårt lif på jorden? Hvar och en, som fått Anden i något mått, måste förstå, att detta är det mest angelägna spörsmål, som kan sysselsätta våra tankar, och det är en hemligheternas hemlighet för mig huru någon, som blifvit delaktig af Guds Ande, kan underlåta att söka denna helgelsens välsignelse. Hvarje kristen borde hungra och törsta därefter och aldrig känna sig tillfredstäld, förr än han uppvaknar till fullkomlig likhet med sin Frälsare. Men sådant är tyvärr icke förhållandet. Det första som de, hvilka bekänna sig vara kristna, göra är i många fall att motsätta sig och förkasta denna helgelselära, som om den vore den största dårskap på jorden.
För att erhålla denna helgelsens välsignelse, måste vi gå in på de vilkor, Guds Ande uppställer. ’Och skicken eder icke efter denna världen, utan förvandlen eder genom edert sinnes förnyelse, på det att I mån kunna pröfva hvad som är Guds goda, behagliga och fullkomliga vilja’.
O, om du blott kunde förvandlas till hans likhet och på samma gång skicka dig efter denna världen, då vore alla svårigheter öfvervunna. Då skulle många gå in på att förvandlas! Men Gud skall aldrig uppenbara sig för sådana själar, om de än skulle gråta och bedja och gå sörjande i alla sina lifsdagar. Många vilja icke lämna denna likställighet med världen, då det blir fråga om att upphöra med att besöka och mottaga besök af världsliga, falska och ytliga människor. De förmå icke bryta mot den goda tonen, då det gäller de husliga anordningarna, nej, icke ens om deras barns, tjänares eller vänners frälsning hängde därpå. Deras första tanke är egen trefnad, och sedan må det som blir öfver, gifvas åt Gud. Vi måste hafva det och det, och om sedan Herren Jesus Kristus vill komma in genom bakdörren och helga det allt, så skulle vi vara honom mycket förbundna; men vi kunna icke lämna dessa ting.»
