rörelse som var bestämd att i framtiden sträcka sig öfver hela jorden. I alla händelser var hans hustru bättre än någon annan i stånd att dela dessa omsorger med honom. Följande bref gifver oss någon föreställning om styrkan af den kärlek hon hyste för den man hennes hjärta valt:
»Måtte Gud välsigna dig! Ditt bref har likt 'glädjens serafiska fingrar' vidrört mitt hjärtas ömmaste strängar, och hvad jag skrifver är endast det svaga ekot af en harpoton i fjärran. Om du vore här, skulle jag sjunga ut hela den fulltoninga sången vid ditt hjärta. Gud är god! Jag känner mig lyckligare än jag gjort på månader. Du tycker att jag är öfverdrifven. Ja, pris ske Gud, han har gjort mig sådan. Jag tror, att vi skola bli mycket lyckliga.
Om jag kommer ihåg? Ja, jag kommer ihåg allt, allt, som har bundit oss samman. Allt det ljusa och lyckliga, såväl som det mörka och smärtsamma. Ingenting, som har att göra med dig, kan tid eller rum utplåna ur mitt minne. Dina ord, dina blickar, dina handlingar, till och med de mest hvardagliga och obetydliga, stå lefvande för mitt minne. Om jag träffar en liten gosse som heter William, är jag mera intresserad af honom, än af andra barn. Gud välsigne dig! Håll modet uppe och hoppas mycket af framtiden! Gud lefver och älskar oss, och vi skola vara ett i honom och älska hvarandra, såsom Kristus har älskat oss.
'Sålunda skall delad fröjd vara dubbel fröjd,
Sålunda svälla välsignelsefloderna, — som flyta
samman, — högre ju längre de flyta,
Sålunda blanda änglarne sina lågor och glöda
mera gudomligt'.»
Vi kunna förstå huru det måste känts i fru Booths modershjärta, då hon såg sin man, sina söner och döttrar draga ut öfver jorden att predika
