Vid rösten af en Gud| söm qelf ioilåta rfll, Föll mcnskan ner med blygd , och gaf sin hro* der till. Barmhertighetens Gud du lärde henne dyrluu Du lärde licnne se^ att godheten är atyrka* Hon rördes: Ångerns rop fann väg till hennes bröst; Försonlig het ooh hjelp octi mensklighet ooh tröst, Omkring en blodad verld sin milda ljusning sprida. Det dygdens stolthet blef alt, oförrättad, lida. Pland qval och bödlars hån, i himmelskt majestät, En Iljclte trädde fram, aom btådde och förlät Då Tek den låga hämd, som jordens fasor föder; Förlåtelsen blef dygd^ och. monniskoma broder. AnDii lir jorden dock den härjningsplats hon yar^ Der Vanskligheten rår, och sina offer tar. Hvem skådar dagens ljus, som icke tårar gjutS För någon pil af dem som hennes båge skjutit? Gläds du, det tillhör dig, hvars hjerta tröstas än ^ På jorden, af en mor, en make eller vän; Men en gång skall ock du till likars öden dömmas, Hvad kärast varför dig, i stoftets mörker gömmas, Och du, mod srnäi*ta skild från alla lifvets band, Stå ensam fiäiuUng qvar på dödlighetens strand O då, om allt af oss i grafvens natt försvinner, i Om han för evigt fär det rof han en gäng vinner: Ye dig, olycklige y om du ett hjerta har
