Som kSnner sin förluSt och mins SoiAvttnå dar! Men om; vid hoppets Ijus^ dig Himlen blicka låter ^ lin tn t&ttre Terld,. den fiskade du gråter, Då gacky att på dess graf ännu en blomma strS^ Och torka fåren bort, och trösta dig, och do! Ljus i den märka natt, aom h vilar. på naturen! Bild af dess ursprung, tryckt på konungen bland djuren! Foreningslänki som sträcks från sjelfva Skaparna tbron, TiD stoftet! Rost af Gud,, till verlden! Religion! Du är det, ensam du, som tröst åt lifret skänker. Hrad sällhet, utan dig, för stoftets son som tänker? Med dig, hvad jordiskt ^ral, hyad djupt oläk<> ligt sår Sin lindring icke har, sin Ijufhet icke får? O till hvad höjd med dig, är menskan upplyft Torden! Jag ser ej mer den mask, föraktligt fäst vid jorden , Som slumpens alster var, begärens yra för, Förtriflan följer åt, och graf vens natt forstor; Den djuriska cyuik, blott half ur stoftet dragen , ^m, fjättrad yid sitt nu^ sitt vU, sitt hopp fSr dagen, Åt sinnlighetens fröjd sin enda dyrkan ger; Med löje dygdens hopp, och dygdeot oSsac ser;
