r- 160 — Och bryt ej hTorje frukt du retas att lie^ki-^. . Sok dig ett eget tiräd* Var öm, var omtHaksarj, Och Tafiaa kring dess rot^ och gärda kri^g dess stam. Den frukt är dubbelt ljuf| som egna grenar bara, Och hvilan dubbelt säU skall låta finna sig, I skuggan af c^t träd^ som ger den blott åt dig. Vill du, af Tänners tro, dig nånsin lycklig kalla, Haf den fortjenst, min son^ som gor dig vä;d en vän. Ditt hjerta, än sä fromt, blir alltid, utom den. En penning utan hatt, som fåfängt bjuds åt alla, Och hvarför du, med skäl, får ingenting igen. Behåll ditt lugn, min son, förakta dem som skatida: Ditt namn sitt väi*de har, om de ej glömma dig. Så långt som Dagen går att sina strålar tända, Från morgonrodnans port, till der han badar sig, Hvad ser han? all fortjenst, mot mörkrets barn i krig. Sok dagligt mer fortjent af deras illska blifVa. Mot deras sträckta gadd, sätt fram en häl af stål. Stick etterblåsan opp med skämtets fina nål. Och le med mildt behag vid ropen somdegifva; Det är en lindrig hämd, som Kristendomcfa täL Ett
