Men hofVet har^ ty vSrr^ ej landets lefiiadssätt � Och odets dom l^ar skilt de säUa från de höga! Eglé slog ner sin blick, och gaf en suck till syar. Allt röjde här ett lugn, som hon ej iSrt att smaka. Annett, hon sjelf, Annett som tranans prägel bar^ I bleka anletsdrag, for åtta år tillbaka^ Var nu en liten rund och landligt glättig maka; Det bruna ögats eld var tindrande och klar. Och skalken hade gjort sitt bo i hennes haka. ^Da leds yisst aldrig ?*'^^ Nej. Sen åtta år ej mer. Förlåt mig sanningen, och tro mig blott, jag ber: Hur lågt en högre yerld vår sällbet ock må skatta. Har tiden vingar här^ men kryckor blott hos er; J magren, yi ta hull; J gråten, och vi skratta! Bland idel tidsfördrif gå alla edra fjät, Men alla våra dygn bland idel sysslor hvälfva; Ert folk gör allt för er^ vi göra allting sjelfva. Och det tar tiden bort för ledsnan, tro mig det. Din man är glad som du?" — Rätt glad, jag det bekänne. Han Sr, hvad sällan sker, i dag från hemmet skfld. (Hon firamsmog detta ordmedrodnanpåsittänne,) Men min Eglé kan se hans lifligt sanna, bild: En gudson väntar lof att visa sig för henne. Nu öppnades en dörr. Och, likt en tempelslägt^ Af hvita offerbam^ kring altaret som blossar, Framträdde^ par för par, tre flickor oph tre gossar,
